Olustigt men sant

Har ni känt eller för den delen känner,
att vissa närstående människor får er
att känna er illa till mods?
Att ni lixom mår fysiskt illa inombords
när ni träffar,ser eller bara hör namnet
på dom?
 
Jag har och gör faktiskt det.
Känslor styr man ju inte över,och hur
hur gärna jag än vill slå bort den här
känslan så går det inte.Jag mår nästan
mer illa ju mer tiden går.
 
Nu finns det iof "vissa" förklaringar till
VARFÖR jag känner,tycker och mår som
jag gör bara jag hör namnet/namnen,men
ändå,jag skulle vilja radera allt runtomkring
detta ur medvetandet.Bara vara helt neutral
och låtsas som om jag inte vet NÅT.
 
Det går dessvärre inte,det enda jag KAN göra
är att andas djupt och visualisera roligare och
skönare saker NÄR det dyker upp.
Illamåendet alltså!
 
Ja,det var väl det jag hade för nu.
I övrigt regnar det här utanför mitt
lilla fönster,ja utanför alla mina fönster
iof,jag har ju ett antal.
 
Lakan har jag tvättat och hängt,dock inte
ute i regnet.Kan förvisso inte ens hänga
ute om det så är sol,för värden har tagit bort
torkvindan som jag hade ett helt jävla företag 
att överhuvudtaget få hit och på plats när det
begav sej.
 
Så enkelt och lättvindigt (lite ordvitseri här med)
kan vissa förstöra andras delvisa välmående.
Borde fan va straffbart tycker jag.
 
Min kaffebryggare ger h*n iaf blanka den i,ger h*n
sej på den,då LOVAR jag att det kommer höras
vida kring.
 
Det räcker med att h*n oxå avlägsnat trädet utanför
mitt köksfönster.Så sent som igår drogs det upp och
sågades i bitar för att dumpas på nån ödslig plats.
Skändat och övergivet!
 
Visserligen var det ganska visset och ledset,men
det fyllde sin funktion till vinterkvällarnas upplysning,
då lamporna i trädet iaf gav lite tröst i den mörka och
trista tillvaron.Nu har jag inte ens det att vila ögonen på.
 
FAN OXÅ,nu vill jag kanske inte bo kvar här när
kvällsmörka perioden kommer.
Det är jobbigt nu,på fler än ett sätt!!!
 
 

Ingen innesittardag alls!

SOM JAG NJUTER!
 
Det är ljuvligt väder,sköna lätta
vindpustar och solen skiner från
en nästintill klarblå och alldeles
underbar sommarhimmel.
 
Det är den här tiden på året,när
vädret är perfekt och ljuset lixom
borrar sej in i själen som jag faktiskt
lever på riktigt.
(trots värmeslag inifrån)
 
Det är såna här dagar jag kan låtsas
att jag är okej och det är såna här
dagar jag försöker tänka att jag inte
bryr mej om att jag är som jag är och
ser ut som jag gör!
 
Dom kommer inte jätteofta dessa dagar,
så jag gör allt jag kan för att verkligen
leva lite rent psykiskt och själsligt!
 
IDAG,just IDAG får detta symbolisera min känsla!
 
Kram på er & njut till fullo ♥ 
 
 

Det blev kväll idag oxå

Den här förbannade kvällssegheten
i soffan tar fan kål på mej snart.
 
Jag VET egentligen varje gång det
börjar dra sej mot kväll,att om jag 
så bara halvlutar mej bakåt i soffan,
då dröjer det INTE många minuter
förrän jag dras in i dimman.
 
Så ock ikväll.
Jag ser fragment av tv-program som 
fladdrar förbi,men nån helhet blir det
typ aldrig av det!
 
SÅ.JÄVLA.IRRO.PÅ:MEJ.SJÄLV!
 
Nu har jag iaf gjort mej redo för sängen
även om jag med säkerhet både vet och
förstår att den absolut inte är ett dugg
intresserad av att få mej som gäst!
 
Men,men...det är smällar man får ta i 
denna otroligt trevliga period av sitt liv.
NOT!!
 
En liten men hjärtlig sak kan jag ändå
bjussa på såhär minutrarna innan söndag!
Min senaste tavla.
 
Gonatt!
 
 
 
 

Man ska aldrig "ta skit" som är obefogad

Man ska inte hänga ut folk,så för
att "prata" allmänt kan jag ju iaf
säja,att det finns många som har
väldiga problem med sej själva men
låter det gå ut över andra.
 
Dom vet bara inte om själva ATT dom
har problem,och i sin iver över att då
få må bra en stund,så kör dom likt ång-
vältar över det mesta som kommer i
deras väg,åtminstone kör dom över såna
som dom "tror" ska ta åt sej och som
kanske verkar göra det bara för att dom
inte opponerar sej eller käftar tbk.
 
Sorgligt säjer jag,så jävla sorgligt att vissa
inte har högre självkännedom eller ens en
liten gnutta empati innanför bröstbenet.
 
Nu är det ju dock som så,att alla som drabbas
kanske inte pallar att stå emot,inte kan skaka
av sej allt ofördelaktigt och till största delen
oxå totalt irrelevanta som den "osäkre" häver
ur sej allt som oftast.
 
Dom tycker jag såå jävla synd om,för själv har
jag kommit så långt i både tanke,handling och
utveckling,att jag låter elakingarna hållas.
 
Låt dom snacka sitt dravel,låt dom gå på och
härja bäst fan dom vill för jag tänker varken
ta åt mej eller lägga energi på sånt.
 
Jag kan ju för det första INTE ändra någon annans
beteende och än mindre tydligen få dom att förstå
att dom tids nog antagligen kommer stå där påkomna,
ensamma och genomskådade.
 
Jag har nog med mej själv och mitt och är alldeles
för värdefull för att låta någon annan trampa på mej.
 
Passar jag inte in eller duger som jag är,ja då är
jag inte rätt person för den andre,då säjer jag tack
men NEJ tack,jag besparar mej dumheter och annan
helt ovidkommande skit.
 
Man ska tycker jag,kunna vara sej själv i alla situationer
och bland vilka det än må vara.Varför förställa sej och
utge sej för att vara något/någon man inte kan stå för
när det väl kommer till kritan???
Jag förstår inte grejen!
 
Nä och som sagt,var dej själv och var stolt över den
du är,sålänge du är empatisk och inte gör andra illa
då kan du bära fanan högt.
Och råkar du inte passa in i alla sammanhang-fine,man
behöver inte göra det.
Låt det bara inte gå så långt att du blir någon du inte
kan stå för och var inte rädd för att ha DINA åsikter.
 
Ta INTE obefogad skit i onödan,vänd hellre på klacken
och gå därifrån med ett leende.
 
För ibland måste man helt enkelt acceptera det
man faktiskt inte KAN acceptera!
 
"DU" är unik...glöm ALDRIG det.
 
 

Man skall icke gnälla,men jag måste...liiite!

Alltså,inte nog med att höstbacillerna
har tagit ett stadigt grepp om mej,nu
börjar diverse småbesvär sen i somras
göra sej påminda oxå.
 
Jag är ibland en riktig hypokondriker,men
lik förbannat har jag ingen lust att springa
till vårdcentralen stup i kvarten.
 
Kanske har att göra med att det är så jävla
nära dit,vafan vet jag.
 
Men iaf,i somras var det.
Då fick jag typ lite små irriterande besvär
i "Söderköpingstrakten",ja ni kanske hajjar.
Iaf ni som är av samma kön som jag.
 
Nåväl,nu ska man ju helst inte Googla på
egentligen nåt,det kan lätt va så att man
s.a.s "slirar" iväg och helt plötsligt har
nån extremt konstig och i vissa fall oxå
typ obotlig åkomma.
SÅ.JAG.SKET.I.ATT.GOOGLA!
 
Bra så?
Näe,inte riktigt faktiskt.
 
Väntade in i det sista med att besöka just
vårdcentralen och provade istället diverse
små kurer och receptfria medikament som
väninnor så vänligt givit mej förslag på.
 
När jag sen efter många om och MEN iaf
lämnat ett urinprov och det visade sej
vara HELT OKEJ,då tänkte jag att vafan,
det är väl inbillning och psykiskt rent av.
 
Och sen typ försvann det mesta av symptomen.
Botad eller ej,jag är ju fan inte läkare!
 
Fast,jag har ändå fått för mej att "nåt" inte
stämmer,men är ståndaktig och VÄGRAR
fortfarande Googla.
Så jag ringde vårdcentralen på fm och fick
prata med nån slags "syster".(dock ej biologisk)
 
Jag berättade lite om hur det varit och vice versa,
varpå människan (förlåt systern) säjer helt ut i det blå:
"Jaaa,det kan ju kanske vara framfall,och det är ju
inte så bra kanske"!!!
 
FRAMFALL....INTE SÅ BRA!
Näe,det ska gudarna veta,och varför och hur i
hela helvete har DET gått till lixom??
Har inte det med dålig bäckenbottenmuskulatur
att göra,och om man slarvat med kniiiipandet????
 
VA VA VA!!!???
Ja,jag kanske har slarvat,men SÅ jävla förslappad
trodde jag inte att jag gått och blivit bara sisådär.

Gynekologen brukar ju säja att jag inte behöver
knipa av fingret på´na!
Fast det kanske inte har med det att göra,jag kanske
har nån tung äcklig tumör som trycker på!
(satan så rädd jag blev nurå,sitta och skrämma upp mej själv)
 
Och där blev jag fan hypokondriker och allvarligt
sjuk på tre millisekunder!!
Jaha,nu kommer hela skiten trilla ner i trosorna
och jag får ha en liten kärra att lägga livmoder
och äggstockar på,sen får jag dra den efter mej
och när det blir kallt ute måste jag packa in hela
alltet i en varm fleecefilt och......
 
Böööl,jag pallar inte det här,kommer jag klara
av detta,ska jag aldrig kunna ha fredagsmys mer,
kommer jag bli inkontinent och bajsa på mej oxå,
och HUR FAN SKA DET SLUTA egentligen????
 
FAST,det var inga problem att vänta med en läkartid
tills den 11e oktober sa "syster",för det hade Dr Olofsson 
sagt när hon rådgjorde med honom!
(hoppas han har fina gummihandskar om han ska "in" bah)
 
Nähe,och om jag råkat "falla fram" rejält tills dess då,
och inte hunnit skaffa nån kärra,och om det är frost
på morgonen då jag ska dit!
Hur FAN GÖR VI DÅ lixom???
 
"Jaa,det såklart sa "syster" sen,OM du mot förmodan
skulle kissa blod och det blir MYCKET värre,då måste
du naturligtvis ringa så du får komma tidigare"!
 
NÄHE,det menar du inte sa jag,good to know!
 
Så...nu är det lite extra synd om mej.
Inte nog med feber,halsont och hosta,jag kanske
har "FRAMFALL" oxå.....även om jag mer känner
mej baktung ska väl erkännas.
 
Håll tummarna för tant nu va,håll ALLA tummar
JÄVLIGT hårt,och så hoppas iaf JAG att det
INTE är nåt allvarligt,helst isf bara nån liten
svampodling som irrat sej fel och som kan
skördas på direkten!
 
Jävla åldersbesvär,jag har för helvete inte tid
med sån här skit,jag ska ju fixa en tårta vetja!
 
Tårtan fylld...med hallonmousse.(hemgjord naturligtjävlavis)
 
Guldpenslad choklad som ska ligga PÅ tårtan!
 
Syns ju inte så värst mycket,men det ÄR guldigt jag lovar!
 
Och sen får vi väl se,om det blir nåt av mitt chokladförsök som just nu vilar svalt!
 
Framtung tårta får det FAN INTE bli iaf!
 
 
 
 
 
 

När man intalar sej att man ska vara duktig

Finns det nåt jag har lärt mej med
åren,så är det att INTE bestämma
och planera så förbannat mycket
och långt i förväg.
 
Det blir lixom jävligt sällan som
man tänkt sej,iaf inte för mej.
 
Visst kan man ponera och prelboka
grejer,och visst,då kan man ju åtminstone
ta ut "lite" glädje i förskott.
Fast fan så trist det är sen när eller om
det ändå inte blir som man trott och tänkt.
 
Näevars,bättre att ta saker efterhand,lite
pö om pö och i den mån det går vara
sådär charmigt spontan.
 
Okej att allt inte funkar spontant,men 
ni hajjar vad jag menar.
 
Och sen är det ju så med mej,att OM jag
får för mej att planera långt i förväg,då
kan man ge sej den på att lusten,orken
och energin inte infinner sej när den
skulle ha behövt göra det.
 
Flexibel är oxå ett bra ord,säj det många
gånger tyst för dej själv och hör inombords
vilket extremt vackert ord det är.
 
F L E X I B E L!
 
Man kan faktiskt "flexa" lite hur somhelst,
och lite var somhelst oxå för den delen.
 
Så,vad jag med detta vill säja är,att jag inte
heller idag (ännu iaf),haft styrkan att "styra upp"
mej själv som jag borde ha gjort.
 
Förvisso promenerar ju inte tvättkorgen ut av
sej själv och går upp i rök,och förvisso har jag
nåra dagar på mej att fixa dom där glasen som
ligger och skaver innanför benmärgen på mej.
 
Det går lixom BARA INTE att göra nåt under
tvång,vilket jag rimligtvis skulle ha insett nu,
å andra sidan kan man ju alltid va lite wild´n
crazy och dra det till sin spets,alltså vänta in
i sista timmen.
 
Det verkar som om det blir så denna gång.
Och vem vet,det kanske är sista gången jag
får ett uppdrag.
 
Men,man ska som sagt inte ta ut ledsamheter
i förskott,man ska le vara glad och tänka:
"det ordnar sej"...det ordnar sej ju för det mesta.
 
Och skulle det inte göra det,borsta av sej,bit ihop
och tugga vidare.
 
Just det!
 
Tror jag tonar håret undertiden!
Det ser verkligen ut att behövas,VERKLIGEN! 

Lugna gatan vare här

Det är söndag.
Det är september,men det känns mer
som en julidag faktiskt.Iaf om vi ska
snacka värmemässigt.
 
Älska att kunna ha shorts och t-shirt
fortfarande utan att frysa.
Älska att kunna hänga tvätten ute i
SOLSKENET och den torkar direkt.
 
Ja,nu har ju inte jag personligen
tvättat idag,men jag hjälpte prinsen
att få upp hans kläder på torkställningen.
 
Han fixar SIN tvätt och jag fixar MIN,så
jävla enkelt är det,och funkar superbra.
 
Har man som jag haft familj sen typ
Dackefejden och numera är singel
(iaf till boendet),och inte heller har
nåra barn som bott hemma på låt
säja nästan evigheter,då är det faktiskt
inte mer än min kvinnliga rättighet
att få bestämma över mitt eget liv och
mina göromål.
 
Man måste inte va så förbannat traditionell
och göra som många andra,d.v.s att bara
för att man har en "man",så innebär det
inte nödvändigtvis att han ska curlas på
alla typiska "kvinnofronter".
 
För vår del funkar det som sagt hur jävla
bra somhelst.Inget tjat om vems tur det
är att tvätta,inget tjat om vem som lagade
mat sist och vice versa.
 
Sen att jag KAN laga mat till oss båda
(om & när jag vill),DET är ju en helt annan
femma i den räkningen.
 
Jag planerar mitt,han planerar sitt,vi planerar 
VÅRT och så kommer vi överens om hur det
ska se ut på allra bästa sätt.
 
Vi har ju lixom olika intressen och hobbies,
då måste man oxå ge varann den friheten det
innebär,som att var och gör sitt på sin kant
om man säjer så.
 
Nu blev det visst en satans lång utläggning om
en hängd tvätt,men jag kunde inte låta bli.
Av den enkla anledningen att jag tycker vi har
det så förbannat bra ordnat och uppdelat.
 
Just det,vi har delad ekonomi oxå.
Vilket funkar ypperligt.
 
Jag har haft delad ekonomi med andra karlar,
och man kan ju lätt tro,att det skulle funka som
det borde när man har familj.Att den som tjänar
mest bidrar med lite mer,men ack som jag bedrog
mej själv under flera omgångar.
 
Aldrig mer sa jag sen till mej själv,om jag så
bara har en hundring kvar när räkningar mm
är betalda,let it be...det är åtminstone MINA
100 kr och dom gör jag precis vafan jag vill med.
 
Så ligger det till och så får det förbli.
Inte för att jag drar prinsen över den
kammen,men vi har ju för det första
ingen avkommefamilj ihop i den eningen,
och för det andra:varför ändra ett efter eget
tycke väldigt smärtfritt koncept.
 
PUNKT!
 
Men iaf,en härlig,slapp och lugn dag,
DET är vad jag har.
Iof tänkte jag va snäll och vika samt
ta in prinsens tvätt oxå,men det gör
jag så gärna nu när han sitter i sin
lya och som bäst är mitt uppe i sin
skapandeprocess i sin ena hobby.
 
Ge och ta lixom.
Fast jag ska villigt erkänna att jag
har en tendens att ge ganska ofta,
för att inte säja VÄLDIGT ofta.
 
Och jag gillar´t,när det är på MINA
premisser och utan tvång.
 
Sån är jag,älskar att ge ♥
 
Puss på prinsen,min kära lilla man ♥ 

Stå upp för sej själv och sitt

Det är inte lätt alla gånger att vara
ståndaktig och stå för det man själv
tycker och känner i alla lägen.
 
Man känner att:
"jag svarar såhär istället",eller:
"näe,jag säjer det en annan gång"!
 
Man är helt enkelt för snäll för sitt
eget bästa.Så pass snäll att man
faktiskt är dum mot sej själv bara
för att man "tror" att motparten ska
ta illa upp eller bli jävligt sur.
 
Tänk så FEL det är att tänka så många
gånger.Jag menar som så,att sålänge
jag inte säjer det elakt,nedvärderande,
kränkande eller ironiskt,då är det ju 
inte MITT fel om det uppfattas fel.
 
Fattar ni vad jag menar?
 
Jag menar att man ska stå UPP för sej
själv,sina åsikter och synpunkter.
Men på ett vuxet och så normalt sätt
som möjligt.
 
Jag försöker verkligen göra det så gott
jag kan och förmår,i dom flesta situationerna.
 
Man lär sej oxå ganska snabbt,hur andra
funkar,mottar det och reagerar.
 
Kan JAG ta kritik?
Jaa,jag tror faktiskt att jag är duktig på det,
såtillvida att den är konstruktiv och framlagd
på rätt sätt.
 
Kan JAG diskutera?
Ja,jag själv uppfattar att jag kan det,kanske
inte i precis alla lägen,men åtminstone i
väldigt HÖG grad.
 
Jag känner att jag inte alltid måste fortsätta
diskutera om det börjar "spåra ur" s.a.s.
Jag behöver inte få sista ordet,och framförallt,
jag har blivit riktigt jävla duktig på att rannsaka
mej själv,vända och vrida på saker och verkligen
försöka sätta mej in i andras situationer och "tänk".
 
Men,det betyder inte att jag ska lägga band på
mej jämt och bara "släta över",kruxet med det
är nämligen att jag blir förbannad och jävligt
besviken på mej själv i efterhand.
 
Man kan faktiskt inte va kompis,bästis,bundis
och SÅÅ go´ med ALLA bara för att,man måste
värna om sitt eget oxå.
 
SÅ,dagens tips eller kanske snarare råd är:
"offra ALDRIG mer än du har råd att förlora".
 
Och vad självaktning anbelangar,så är det
av allra högsta vikt.
 
Var rädda om er därute,rädda om ER och
om andra.Men glöm inte att DU och DIN
åsikt är precis lika viktig som någon annans.
Det gäller bara att ha "känsla".
Känsla och empati...det kommer man långt med!
Andras eventuella problem kan du inte lösa jämt.
 
KRAM ♥
 
 
 
 

Spring fort och skratta så ser ingen hur ful du är

Ovanstående titel och text är som gjord
för mej,man skulle kunna tro att jag myntat
uttrycket själv faktiskt.
 
Efter att i dagar,veckor,månader och år levt
med mej själv och den psykiska börda det
innebär att va ful,så kan jag nu tala om att
det tar på krafterna.
 
Det "tar" lixom åt alla möjliga jävla håll.
Som i att umgås med folk t.ex.
 
Man blir tillbakadragen och asocial,för att
inte säja helt jävla INDRAGEN i sej själv.
 
Man vill knäppa med fingrarna och bara gå
upp i rök,försvinna helt enkelt.
 
Man är så förbannat uppe i varv att man tror
det brinner innanför hårfästet,och det vet ju
dom flesta hur bränt hår luktar....
...inte speciellt gott-NEJ!
 
MEN,om man springer fort och skrattar,då 
ser ingen hur ful man är.Problemet är bara
att jag inte har ork att springa,så det är typ
ännu mer kört om man säjer så!
 
Nåväl,nu ska jag om inte springa men iaf
hasa mej fram till bryggar´n och göra lite
mer kaffe.
Jag behöver faktiskt inte springa eller ens 
försöka göra det nu.Jag är ju ensam.
 
DET är fördelen med att bo själv,man kan
se ut hur fan somhelst utan kondition för
att orka dagliga marathonlopp.
 
Tröstar mej dock ibland med uttrycket:
"Ful FÅR man vara,bara man inte är dum i huve´t oxå",
och riktigt så jävla illa är det inte än tack & lov.
(tror jag iaf inte,men allt är ju relativt å andra sidan)
 
OVER AND OUT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
 
 

Den härliga doften bedövar illaluktande orättvisa

Dessa blommor,och framförallt dom
vita liljorna i buketten från prinsen.
 
Maj gad,doften som slår emot mej
i köket är amazing.
 
Att det kan lukta så starkt.
Går förbi flera gånger i timmen och
sniffar som en modell mindre Ferdinand.
 
 
 
 
 
Själv känner jag mej som en ros...lika taggig och jävlig (har jag framställts)!
 
Nu berättar jag ju inte allt här,inte p.g.a att
jag inte vill,snarare av respekt till andra.
Men så mycket kan jag väl säja,när "folk"
behandlar mej orättvist,skyller ifrån sej
och inte rannsakar sej själva...då vänder
jag på klacken och vägrar låta det ta min
egen energi.
 
Kan man inte erkänna sina egna fel och brister,
kan man aldrig säja förlåt eller ens tänka längre
än näshåren växer,då finns det ingen anledning
för mej att vara trevlig,förstående och tillmötesgående.
 
Vissa MÅSTE tyvärr skuldbelägga andra för att döva
sitt eget dåliga samvete och sopa sin egen "litenhet"
långt åt helvete.
 
Jag "köper" att det finns situationer och omständigheter
som ibland kan ställa till det och allt blir galet.
Men jag "köper" INTE det faktum när andra på intet sätt
kan se sin egen del i det som hänt och händer.
 
Jag ber gärna om ursäkt ifall jag uppfattats som orättvis
eller betett mej tokigt.
Jag är inte långsint och orkar heller inte tjafsa in absurdum,
speciellt inte när motparten "låst" alla dörrar för egen
vinnings skull.
 
Då ler jag hellre och går därifrån,med rak rygg fast medveten
om att JAG iaf försökte och att JAG gjorde MITT bästa.
 
Jag orkar inte slösa energi på såna som inte kan förändras,
jag utsätter mej inte för att dräneras på glädje längre.
 
Jag VET var JAG står,och står för min åsikt.
Att jag sen kan sätta mej in i andras tänkande
behöver inte nödvändigtvis betyda att jag håller med.
Däremot respekterar jag,och ibland får man även
acceptera det man INTE accepterar.
 
Mycket skit kan jag ta,men även mitt tålamod
och min goda vilja har begränsningar!
 
Ha en bra dag därute,och behandla andra
som ni själva vill bli det. ♥
 
Istället för skit...en tårta fylld med mums ;) 

Allt är inte rosa moln och tomtebolycka

Jag är inte mycket för det här med att låtsas.
 
Låtsas att allt är så jävla bra och gulligt
och superputtinuttigt.
 
Livet är ju inte så,och att som faktiskt många
gör,"låtsas" att allt ALLTID är så fantastiskt,
näe,näe,NÄE...det kan det inte vara,det ÄR 
inte så.
 
Det man gör är att måla in sej själv i ett hörn.

Vem somhelst med lite pannben VET,att livet
har sina upp och nergångar,det är struligt ibland
och man MÅSTE inte jämt må bra och vara på topp.
 
Själv har jag inte stått på toppen på länge.
Men,det är skillnad på att ljuga för sej själv
eller att välja att förtränga lite för stunden.
 
Om jag sen väljer att inte alltid gnälla eller
för den delen låta det gå helt överstyr åt
andra hållet,DET är upp till mej sålänge
jag inte förnekar allt in i minsta detalj!
 
Men iaf,det här är i sej en extrem vecka.
Jag kommer naturligtvis gå igenom den
OCH komma ut på andra sidan,men det
kommer krävas både gråt och pina.
 
Det handlar inte om mej i det här fallet
vilket iof är skönt på ett sätt,d-v-s JAG
kan fokusera på nåt annat än mitt eget
pissmående.
 
Å andra sidan gör det inte saken så värst
mycket lättare och definitivt INTE roligare
på nåt endaste sätt.
 
Varken kan eller vill förklara just nu,det
är för känsligt och jag skulle bara bli än
mer ledsen.
 
Kontentan av det hela är väl från min sida
sett just nu,att om jag försöker så gott jag
kan att ha kontakt med insidan,lyssnar på
mina känslor och accepterar även det jag
inte kan acceptera...då borde det gå något
bättre och framförallt kan jag kanske komma
tbk något snabbare oxå.
 
Kryptiskt!??
Javars,jag förstår att ni tycker det,så ursäkta
mitt svamlande för tillfället.
 
Tillsvidare:var rädda om er och kom ihåg,att
alla moln är inte rosa med glitter & glamour.
Det finns gråsvarta moln oxå,men tids nog
skingras dom förhoppningsvis så pass mycket
att solen lyser igenom.
 
Och DÅ känns det mycket bättre!
 
 
 
 

Har ni facebook,läser ni mycket bloggar och bläddrar i tidningar?

Varför jag frågar det är för att jag på sistone
uppmärksammat flera,och jag säjer FLERA
därför att det på/i många olika sociala medier
tydligen blivit jäkligt poppis att som tjej/kvinna
lägga ut en bild på sej själv där man endast 
står iförd typ trosor och behå.
 
Visst,det behöver verkligen belysas att vi är
fina som vi är,att vi ska vara stolta över våra
kroppar trots diverse "gäddhäng",extravalkar,
bristningar på magen etc.
 
Själv kan jag tycka att just lite bristningar,eller
strier som det oxå heter,just i magområdet kan
va riktigt vackert,
Det kan och har ju ofta en förklaring till varför
dom befinner sej där.Mycket troligt är att den
magen burit ett eller flera barn som av den
anledningen framkallat dessa "livsränder"!
 
Jag beundrar dessa modiga tjejer/kvinnor som på
ett så naturligt och oretuscherat sätt ställer sej
rakt upp och ner och exponerar sej.
 
Vi har väl alla våra egna demoner och tankar om
HUR vi ser ut,hur vi kanske skulle vilja se ut,men
vi tänker inte jämt på att vi faktiskt har vitt skilda
förutsättningar.
 
Jag har ju t.ex fött tre barn,har lite bristningar både
här och där,även om dom nu efter alla dessa år
bleknat en hel del.
 
Ska jag skämmas för det?
Aldrig i livet!
 
Ska jag fettsuga mina innerlår bara för att dom är
lite saggiga,när typ resten av släktens kvinnor har
haft och har liknande kroppsbyggnad?
 
ICKE!
 
För även o jag absolut inte är överviktig,så finns
det saggiga där,och skulle jag bli lyckligare OM
jag sög ut det?
Tror inte det faktiskt,det är ju "jag" och det finns
absolut viktigare saker att fokusera på.
 
Som tandsten t.ex!
DET är för mej äckligare än lite bristningar och
oformbar hud lite varstans.
 
M.a.o måste jag inom en snar framtid boka en date
med min underbara tandhygienist.
Att sitta med pegel och själv försöka skrapa/putsa
bort skiten trots att jag har s.k tandläkarutrustning
i det lilla formatet,det känns INTE optimalt och dessutom
är det jävligt meckigt oxå när man inte har nån såndär
salivsug tillhands.
 
Det droppar och rinner ganska okontrollerat ur munnen
då kan jag upplysa om,och DET kära vänner,det är fan
så mycket värre än daller på mage och armar!
 
Så,mina fredagsord till er blir:
Var stolt över den du är,hur du ser ut och framför allt,
behandla din omgivning med respekt och varför inte
ge nån en kram idag ♥

Klyschiga ord kanske,men ändå så viktigt,för vem vore
jag (vi) om vi inte vore?
 
Liten och ganska ny,och definitivt UTAN tandsten! 

Det är vår i luften men mörkt inuti!

Som över en natt (eller två) känns det
helt annorlunda ute.
 
Fåglarna kvittrar lixom gladare och själva
konsistensen på luften känns sådär vårigt
förväntansfull och proppad med hopp om
nåt härligt och spirande.
(hur poetiskt lät inte det där då!)
 
Men iaf,trots detta är jag nere i en total svacka
där det inte känns ett dugg krispigt och hopp-
ingivande.Tvärtom,det känns bara mörkt,trist
och eländigt jordigt.
Sådär urlakat så ingenting kan växa och frodas.
 
Varför gör jag det?
Alltså JAG vet ju anledningen,men det skulle ta
alldeles för lång tid att skriva om här.Det skulle
kunna bli en roman om jag började.och det har
ju varken ni lust att läsa eller jag tid att älta just
för tillfället.
 
Att riva i såren ännu mer nu skulle vara förödande.
 
Nejvars,nu gäller det att ta en dag i taget.Eller rättare
sagt EN timme i taget.Andas och försöka fokusera på
bra grejer istället för det som äter upp mej inifrån.
 
Så,igår när jag var som mest down,då tog jag fram en 
tavla som legat påbörjad men inte fått nåt sista slut.
Jag har inte ens vetat eller kunnat tänka mej HUR den
möjligtvis skulle utformas helt & hållet.
 
Jag bara drog på,kollade inte ens i backspegeln.Tänkte
att det får bli som det blir för då är väl just DET meningen.
 
Och såhär blev den!
Ca 40x60 cm mellan tumme och axel.
 
Ett litet hjärta fick vara med förstås.Det är dessutom flyttbart
OM man nu hellre vill ha tavlan på andra ledden,eller om man
helt enkelt bara vill variera lite ibland!
 
Så var det med den saken.
Nu ska frun försöka "trampa lite vatten" och
hålla näsan mot skyn även denna dag.
 
Och vad passar välan bättre än att fortsätta med
en mugg kaffe.Kan jag dricka det och samtidigt
plaska runt,då BORDE det ju finnas hopp om nån
slags bättring iaf!
 
KRAM ♥ 
 

Sakta uppåt

Det är jävligt energikrävande att
känna sej "nere" och deppig.
 
Sådär när inget känns kul,allt är svart
och så fort man ser sej i en spegel vill
man inget hellre än skrika "Yiha" och
måtta värsta karatesparken mitt i.
 
DÄR har jag befunnit mej sista tiden,precis
i det stadiet när man varken vet ut eller in
och minsta grej gör att dörren bokstavligen
slängs igen mitt i fejset på en.
 
Jag har typ uthärdat dagarna och bara väntat
på att få dra täcket över skallen på kvällarna.
 
Tänkt att imorr´n,imorr´n när jag går upp,då
vaknar jag och märker att det bara varit en
förbannat lång och jobbig dröm.
 
Så är det tyvärr inte,för så fort jag kliver över
tröskeln på toan och ser vad som uppenbarar
sej i spegeln blir jag så jävla grymt besviken.
Gång på gång på gång på....
 
Hur lätt är det,att smajla upp sej mot monstret
och säja:
"hej där raring,fy fan vad du är bra och så
oförskämt fin du är"????
 
Jo det kan jag tala om,det är fan OMÖJLIGT!
 
Istället tänker jag:
"stackars jävlar som ser mej,dom kan inte annat
än tänka "hur i helvete kan människan visa sej
bland folk överhuvudtaget"!
 
För precis SÅ känns det,och ingen annan än jag
själv kan i långa loppet ändra på det och sluta
att förminska mej själv.
 
Det är dock lättare sagt än gjort,för hur mycket
än andra säjer att så är det inte,du är dum som
resonerar så,desto svårare blir det oftast.
 
Då tänker nämligen mitt huvud:
"lägg av och ljug va,sluta stå där och hitta på
en massa grejer bara för att va snäll och få mej
på bättre humör,och sen rasar jag till botten igen
och blir bara mer och mer introvert och asocial.
 
Och här sitter jag absolut INTE och tycker synd
om mej själv,jag konstaterar bara fakta OCH den
bistra verkligheten!
 
PUNKT!
 
Men som sagt,jag ska och försöker verkligen med
jävligt jämna mellanrum att ignorera ovanstående
i korta perioder,och nu har jag bestämt mej för att
det måste komma en aningen mer positiv själv-
period ett tag.
Måste samla krafter,mod och ork att va lite mer
social och INTE fokusera för mycket på min skit
och mitt "varande" i person.
 
Det är inte lätt,men jag ska fanimej försöka,om
så bara för min egen skull.
Andra behöver ju tack & lov INTE leva MED och I mej!
 
"Frid vare med er fina typer därute" ♥
 
Dagen D,ett drygt halvår sen ♥♥♥

Det här med tandläkare

Visst är det väl bra att dom finns.
Ännu bättre vore det,om man direkt
efter att ha rest sej ur stolen kunde
känna exakt hur det ska kännas.
 
Så här är det,igår besökte jag tandis
för att fixa till mina framtänder.
 
Av nån märklig anledning eller om det
är ålderns "tand" (ha,ha) som man brukar
säja,så har tänderna flyttat på sej lite med
tiden.
 
Inte vet jag,men dom kanske inte trivdes
exakt där dom suttit i alla år förut,för det
beror definitivt inte på blödande tandkött
som tandis sa kunde va orsaken.
 
Iaf,han la på lite extra material och byggde
s.a,s ut tänderna lite.
Den högra tanden blev jag extremt nöjd med,
men som sagt,det är fan inte lätt att se exakt
hur det blir i den där jävla spegeln när man
dels ligger bakåtlutad nästan nere i golvet och
dels har blivit duschad i hela fejset av hans
sköterska undertiden.
 
Och sen är det ju väldigt mycket så,att man 
faktiskt behöver ett par timmar på sej efteråt
oxå för att känna runt lite med tungan,dels
innanför tandraden men oxå utanpå för att
riktigt kunna avgöra HUR det blev.
 
Så,den vänstra tanden blev väl inte exakt som
jag väntat mej eller hoppats,och jag har ju ändå
betalt för hans utförda jobb.
Visst måte man väl kunna be om tillfix då?
 
Nu ska jag förvisso tbk om en knapp månad
för utvärdering,så då ska jag påpeka allt detta.
 
Hade detta varit för 10 år sen skulle jag fogat
mej och sagt att det är okej,vi låter det vara.
Men nu är det andra tider och jag är inte lika
(dum)snäll längre.
 
Att gå omkring och reta sej på saker som man faktiskt
har rätt att säja till om,det är inte bra.
Nu tror jag ju inte att han inte rättar till det,för skulle
han skita i det kräver jag kosingen tillbaka,men det
är ju fan att man måste gå i flera veckor och "känna"
och kolla på nåt som irriterar en.
 
Ja,ja,det blir säkert bra (eller iaf bättre) till jul.
 
Det är nog inte så lätt för tandis heller,att känna
på tänder men plasthandskar på,så han är förlåten
tills vi ses i december.
 
Själv ska jag försöka hålla tungan i styr tills dess
och INTE gapa stort varje gång jag är vid en spegel.
 
M.a.o hålla käften och le med stängd mun!
 
Typ såhär kanske! 

Jag vet att man inte ska gnälla!

Visst,det är verkligen tradigt OCH dunkande
enformigt att ha herpes,men betänker man att
det finns dom som har livshotande sjukdomar
blir det med ens futtigt och löjligt att gnälla
över sånt man vet försvinner i sinom tid.
 
Jag blev återigen påmind igår om just det,och
mitt hjärta ville inte sluta gråta trots att jag som
ni vet är en obotlig optimist.
 
Idag är det väl oxå sista dagen på den s.k "rosa månaden",
men jag tycker nog att årets ALLA månader kan mana
oss till skitsjukdomens uppmärksamhet.
 
Jag önskar SÅ att man ska hitta ett botemedel som
en gång för alla utrotar denna onödigt vidriga och
skrämmande sjukdom.
 
Dom flesta av oss känner eller vet säkert nån som
har eller haft den,och det är omöjligt att blunda för 
dess konsekvenser.
 
Jag har själv ett antal som jag vet kämpat mot detta
helvetiska,jag står dessutom nu bredvid någon nära
som i år fått diagnosen och som är i behandlingsstadiet.
 
Vad gör man?
Vad säjer man?
 
Svaret är en enkel piss i Mississippi:
man kan inte göra mer än finnas där.
 
Lyssna,försöka förstå,stötta,hjälpa i den mån
man kan och tillåts,samt att ALDRIG,ALDRIG
någonsin låta hoppet svikta en endaste millimeter.
 
Men det är svårt,det är så inihelvete jävla svårt
att stå vid sidan av och inte kunna göra nåt som
konkret får skitsjukdomen att utplånas,gå upp
i rök och försvinna.
 
Maktlösheten river i hela kroppen och själen skakar
som ett löv i höstvinden av både rädsla och skräck.
 
Jag är inte uttalat troende,inte i den bemärkelsen att
jag går i kyrkan eller tror på nån orakad farbror i lång
kaftan som sitter bland molnen och dinglar med benen.
 
Jag tror dock på "nån" slags starkare kraft än min egen
när den som nu är obefintlig till och från.
 
Jag MÅSTE tro på att det går åt rätt håll,jag MÅSTE
vara fokuserad och positiv i mina tankar och hålla
huvudet kallt.
Men jag känner mej så liten och hjälplös,klumpen i
magen gör ont.
 
Och om min klump gör ont,hur smärtar då inte den
drabbades,hur liten,rädd och extremt tröttsamt och
smärtande är det inte för h*n???

Det kan jag ju aldrig förstå till fullo,men jag kan tänka
mej känslan till en viss del,och när jag gör det blir allt
svart runtomkring mej.
 
Nu ber jag igen till MIN "makt",jag ber och skriker det
högsta jag kan inombords:
LÅT DET GÅ BRA,LÅT ALLT ORDNA SEJ SÅ VI SLIPPER
DET HÄR,OCH FRÄMST AV ALLT:LÅT DENNA PERSON
FÅ LEVA SITT LIV UTAN CANCER OCH MEDFÖLJANDE
JÄVLIGHETER I FORM AV BEHANDLINGAR OCH ELÄNDE!
 
Jag tror på mirakel och kommer ALDRIG sluta hoppas,
det finns lyckliga slut och det SKA bli ett sånt!
 
Tack för ordet & ha en skön lördag,och snälla ni,
låt inte denna dag svischa förbi utan att ni talar
om för nära och kära vad dom betyder för er.
Glöm INTE att visa uppskattning,för egen del OCH
för andras.
 
Gårdagen är historia,morgondagen ett mysterium,
men dagen IDAG är en GÅVA!
 
Kram ♥
 
 

Dom små grå

Allt har sin charm kanske man kan säja,
och nu i lite mer mogen ålder kan jag nog
hålla med om det....ibland.
 
Beroende på vilket humör jag är på vill säja.
 
Jag pratar om "de grå",som helt plötsligt
invaderat hela skallen.
 
Visst,jag kan skylla på ungarna eller allt man
varit med om.Men det kanske är så att det inte
finns nån eller nåra syndabockar just i detta fall.
(även om det känns bättre med en orsak)
 
Många är dom de grå stråna,och just det här är extra gulligt.
Små vågor och väldigt kort.
 
Jag orkar eller vill inte heller för den delen,
stå med pincetten och rycka bort alla jag ser.
 
Skulle fan bli skallig inom en vecka eller två
isf,och det känns ju aningen dumt faktiskt.
 
Man kan iof färga eller tona håret och på sätt
slippa bli påmind,men vafan,det hör väl till att
dom dyker upp förr eller senare och jag kan nog
tycka att det är lite charmigt....ibland!
 
 På tal om roligare (och inte så grå) saker,så
färdigställde jag ytterligare en platt "canvastavla"
sent igårkväll.(läs:runt midnatt)
 
 
Joråsatte!

Man vet att hösten är här,men vill inte riktigt acceptera

Varje morgon som har sol med sej
är en bra morgon för mej.
 
Då vaknar jag på riktigt och känner att
det ändå är okej trots att det närmar sej
tidigt mörka eftermiddagar och burrigt
dova kvällar.
 
Visst kan jag tycka att det är fint med tända
ljus och så,men jag känner mej inte speciellt
uppåt och sprittigt glad av det.
 
Det känns mer som om kroppen ställer in sej
på sparlåga redan aptidigt om kvällarna,och
då infinner sej varken motivation eller inspiration.
 
Jag vill försöka vara helt och rakt igenom positiv,
men det är fan inte lätt att kisa med ögona och i
förväg se framåt på dom där satans mörka,grå
och alldeles förskräckligt urtrista vintermånaderna.
 
Månader med kyla som gör att benmärgen nästan
förtvinar,månader med dova ointressanta uttryck
när man i stort sett bara hinner kliva upp och se
det ljusna och sen blir det mörkt IGEN!
 
Jag skulle verkligen behöva en platsbytarmaskin,
installera den i garderoben och gå in där.
Trycka på valfri knapp och vips,så befinner jag mej
i t.ex Grekland eller Spanien typ.
 
Det hade ju räckt med att få vara borta ett par timmar
per dag och tanka energi och ljus.
Jag kräver lixom inte SÅ mycket mer.
 
Men,det är fullt i garderoben och nåra såna upp-
finningar ligger nog i framtiden,eller kanske rentav
i fantasin!
 
Tillsvidare och iaf idag,är jag fortfarande uppåt.
Solen sken över grannens staket imorse,och tittar
jag riktigt jävla länge på dom gula löven,så kan
jag faktiskt inbilla mej att dom symboliserar sommar.
 
Jag har iaf min extremt livliga fantasi kvar,och den
behövs MER än allt annat nu!
 
 
 
 

Back to monday

En sak får man väl iaf säja,och det är
att augusti varit helt otroligt fin.
Åtminstone där jag bor.
 
Det återstår bara en ynka dag i den här
månaden,sen traskar vi vare sej vi vill eller
inte in i september.
 
Och det är här min höstdepp börjar ta fart.
 
Inte nog med att löven börjar gulna och 
singla ner på marken,det är en helvetisk
vinterperiod i antågande oxå.
 
Jag ser lixom i bilder i huvudet hur grå,trista
och helt överjävliga dagarna kommer vara.
 
Och då menar jag inte att dom i sej är tråkiga,
men att uttrycket och vädret får en att vilja
kräkas upp hela sommarens (den s.k iaf) goda
mat och smarriga efterrätter.
 
Jag fullkomligen HATAR att bara gå och vänta
på våren som gör att det ska bli sommar IGEN!
 
Jag har sagt det förut miljoner gånger,och jag
säjer det igen:
hade jag haft möjlighet så skulle jag bott i nåt
Medelhavsland från oktober till april.
 
Det hjälper lixom inte med att ta en D-vitamintablett
och knarka ännu mer kaffe dom här perioderna.
 
Man blir lik förbannat introvert och lika grå i sinnet
som vädret utanför till största delen är.
 
Jag har bestämt mej,jag SKA vinna på nåt jävla
lotteri.
Det spelar fan ingen roll vilket,bara jag får ihop
så det räcker till ett hus (eller lägenhet) utomlands.
 
Och nu kommer jag satsa på att vinna jävligt stort,
för naturligtvis måste jag få med mej en hel hög
av mina hobbygrejer oxå.
 
Tro fan att jag tänker sitta och dricka champagne
hela dagarna,näevars.
Jag ska sälja mina alster "där borta",och varför inte
starta en studiecirkel eller nåt.
 
Nu har jag inte tid med er.
Förlåt,men jag måste fila lite på kommande
lotterivinst.
 
För det vet vi väl alla,att det SISTA som överger
en är just HOPPET.
 
Det tänker iaf jag hoppa upp och sätta mej på!
 
Vill man nåt tillräckligt mycket och tänker positivt
som bara den,då kommer det förr eller senare.
 
Helst förr om jag får önska då´rå,fast jag kan
vänta "lite" till såklart!
 
Tänk nåt sånt här med cikadorna spelande runtomkring!
Åhhhhh.
 

RSS 2.0