Mitt liv som "statist" i mitt livs film,och en trasig kökspryl on top!

Ibland känns det som jag är med 
i en dålig film där det inte händer
nåt spektakulärt alls.
 
Missförstå mej rätt nu,jag är absolut
INTE otacksam på nåt sätt.Jag har
tak över huvudet,mat om jag vill,tre
fina barn,två underbara barnbarn,
svärson och min älskade man samt
övrig familj.
 
Men,det känns som om man bara går
och går och aldrig kommer till dörren.
 
Bortsett från ytterdörren dårå.
Fast den är så jävla ful och räknas
lixom inte på riktigt!
 
Inte för att pengar löser allt,men fan vad
jag skulle vilja ha ett par miljoner eller
femtio...minst.
 
Kunna resa vart tusan jag vill,kunna bjussa
familj och vänner på skojsiga saker,köpa ett
litet hus och kanske en ko.
 
Jomenvisst,jag behöver ju mjök till kaffet och
av mjölk kan man dessutom göra en massa
andra bra grejer.
(kaffeplantagen är redan kirrad)
 
Nu känns det bara jobbigt att behöva ranta runt
i affären för att handla mjölk och annan skit.
 
Vart vill jag komma med det här då?
Ja ni,det vet jag väl egentligen inte,
bara att jag just nu är lite lätt anti och
det känns som att jag befinner mej i
nån slags mellanmjölksgegga.
 
Sånt är verkligen inte vare sej kul eller
speciellt upplyftande,åtminstone inte
med tanke på att jag föredrar röd mjölk.
 
Borde väl gå till sängs kanske,innan mellan-
mjölken späds ut ännu mer.
Kanske att jag drömmer om nån jävligt bra
lottorad eller rentav blir medial och kan se
vilken lott jag ska välja nästa gång.
 
Såhär kan det iaf inte fortsätta för då kommer
jag få nippran totalt och det vet man ju hur
sånt kan sluta.
Med en mugg nescafe UTAN mjölk med
besk smak som förpestar tillvaron än mer.
 
DET FÅR INTE HÄNDA!
 
Godnatt då...eller god morgon kanske 
passar bättre nu såhär 03.45-ish!
 
Just det,en förbannat dum grej till:
ena vredet på nya spisen har pajjat.
 
Jävla plastig skit och/eller måndags-
exemplar till mojäng.(fick den ju en måndag oxå)
 
Nu måste jag använda tång om jag ska 
få på ugnen.
Kul...näe inte ett dugg!
 
GAH!!!!!!!!!!
 
 
Måste vara nån som INTE använder spis
speciellt ofta (el.aldrig iof) som på allvar
tror att tunn,tunn plast ska hålla.
Och så verkar det som om det är vridfel i
själva "vridgrungkan"(pinnen) oxå för den
följer lixom inte med i vridningarna som den
faktiskt ska och bör.
 
Jag är iof inte förvånad,jag bor ju som
bekant i "Huset gud glömde",men ändå.
 
 

Det är så mycket i skallen

Jag måste fan bli bättre på att sätta
gränser för mej själv.
 
Jag måste fan inse att jag varken kan
eller behöver bry mej om precis allting.
(eller åtminstone nästan allt)
 
Jag måste fan lära mej att INTE ställa
för höga krav på mej själv,och så MÅSTE
jag försöka få mej själv att på allvar förstå
att bara för att man varit stark och skjutit
undan mycket av det som varit (och ibland är)
skitjobbigt,så får man faktiskt lov att vara
liten och riktigt ledsen ibland.
 
Problemet med det sistnämnda är bara att
jag inte litar på mej själv om jag väl skulle
tillåta mej att rasa ihop i en liten hög och
bara släppa helt på trycket.
 
Risken och främst rädslan över att jag kanske
ine kan hantera det har gjort att jag fortsätter
köra på i samma gamla hjulspår,vilket förstås
resulterar i att jag håller på att sprängas.
 
Det är naturligtvis INTE bra,men jag är så
förbannat skraj att det kanske slutar i 
katastrof.Personlig katastrof då jag helt enkelt
inte får stopp och hejd på gråten och ALLT
som faktiskt behöver få komma ut.
 
Att jag som det så fint heter "går in i väggen"
av mental stress.Eller rättare sagt skjuts som 
en kanonkula rakt in i en bergvägg!
PANG,KABOOM!!!😵
 
Allt det här sammantaget är ett moment 22 och
jag vet ärligt talat inte HUR jag ska deala med det.
För resultatet har blivit att jag har svårt att skilja
på saker och ting.
Jag har ingen riktig ork i egentligen mening,jag
pallar helt enkelt inte med för mycket tryck utifrån.
 
Och då menar jag inte att jag har press på mej
av alla andra,mer att minsta lilla blir som berg
att bestiga då allt läggs på hög eftersom det
redan innan ligger skit och skvalpar runt i alla
möjliga hörn.
 
Jag är ju fan inte kul att umgås med och jag 
känner ju själv att jag inte är den där glättiga
och oftast lättsamma Majso jag egentligen vill
vara hela tiden.
 
Det är helt enkelt för mycket som "skymmer"
min horisont,jag ser inte klart och jag tänker
inte heller heller klart eller smart eller konstruktivt
eftersom det inte finns nåra fria kanaler att
surfa in på!
 
Förlåt,det här kan ju verkligen inte va kul för er
att läsa om.Men ibland behöver jag "spy ur mej"
lite och jag tänker att:hellre göra det här än låta
ett irriterat sätt gå ut över mina närmsta.
 
Jag vill ju inte va tråkig och asocial,men jag kan
inte uppbringa energi att ens förändra tänket i
HUR fasen jag ska gå tillväga för att smidigast
och utan alltför stora efterskalv lösa det så både
jag och min omgivning inte tar alltför stor skada.
Man vill ju lixom unvika ÅR av konvalescens om
det går.
 
Men,det är MYCKET i skallen,och har varit i MÅNGA
år förvisso.
Man kan ju skjuta undan väldigt länge,men en
vacker dag är det fullt och tar stopp.
Där är jag typ nu,eller egentligen redan för
länge sen.
 
Men jag är en jäkel på att låtsas och ignorera,
det hjälper för stunden att ta itu med och deala
med andras issues än ens egna t.ex.,fastän det
är just där man borde säja STOPP lite oftare.Eller
iaf försöka sätta tydligare gränser utan att få det
där satans dåliga samvetet bara för att man är en
känslomänniska uti fingerspetsarna.
 
Bryt ihop eller bit ihop,that´s the question?!
Vi får se hur jag gör.
 
Tills vidare pyser jag bara som hittills ut en
yttepytte pust här & där,på så sätt vinner jag
lite tid och hejdar den värsta explosionen en
en stund i taget!
 
Kram på er,och kom ihåg:
Var INTE för snabb att döma andra innan
du åtminstone pejlat läget lite granna och
har nån slags hum om "varför" och "hur"!
 
FEJK IT TIL YOU MAKE IT!!🙈🙉🙊
 
Tillägg:
Observera att jag dessutom är född 
i Tvillingarnas tecken vilket säjer en
hel del om hur splittrad spretig jag är.
(om man tror på sånt alltså,och det gör ju jag) 

Insikt är A & O

Man kan inte förändra nåt man inte
ens kan erkänna.
 
Och vad menar jag med det?
 
Jo,om man vill ha en förändring i vad
det än må handla om,så MÅSTE man
först och främst erkänna för sej själv
att man har nåt som borde/bör/ska
förändras.
 
Sålänge jag inte erkänner för mej själv
att det finns vissa saker jag borde ta itu
med kan jag ju heller inte förändra mej.
 
Och att neka till att saker och ting 
är vad dom uppenbarligen är,gör förstås
att det blir moment 22 precis HELA tiden.
 
Visst då,jag kan ju skylla på att alla andra
har fel och att jag verkligen gör allt rätt själv.
Men det behöver man ju inte ha en magister-
examen för att fatta att det inte funkar så.
 
Det är bara enklast,mest bekvämt och inte
minst tryggast att fortsätta inbilla sej själv
att man själv inte har nån del i det som 
faktiskt inte funkar.
För förändringar kan vara jävligt skrämmande
och egna erkännanden nog så jobbiga att
deala med.Åtminstone om man inte har vare
sej "verktyg" till det eller ens självinsikt att
se att man både blundat och förnekat sånt
som kräver egenarbete i form nytänk och
omstrukturering.
 
Men,när man väl gjort sej av med det som
hållit en tillbaka för att man kanske dels varit
för stolt för att erkänna för sej själv,eller när
man kommer till insikt efter år av att samma
"felkoder" visar sej i diverse sammanhang...
...DÅ kan allt bara utvecklas till det bättre,både
i ens eget mående och varande men oxå och
i väldigt stor del i kontakten och samspelet
med andra.
 
Helt plötsligt öppnar sej "normala" kommunikationer
där man inte skyller på alla andra för att saker och ting
inte funkar.Man ser med ens med nya KLARA ögon.
 
Och det finns fan ingen skönare känsla än den
när pusselbitarna faller på plats och man "pratar
samma språk".
Fattar ni?
 
Ja,ja,det var den här nattens filosoferande och
funderande i min ensamhet.
 
Sen är det ju med sånt här som med mycket
annat,det beror en hel del på mognad och
självkännedom.
Själv har jag ju kommit så långt i arbetet med
mej själv att jag oftast iaf inte har så jäkla svårt
att vara lyhörd inför och med andra.Och så tycker
jag nog att jag skapligt bra på att be om ursäkt
när jag gjort fel eller betett mej illa,även om jag
inte själv menade nåt,det kan ju som sagt uppfattas
olika beroende på hur mottagaren upplever situationen.
 
Nåväl,nu ska jag "kanske" tänka på refrängen
för inatt.Jag vet förvisso inte ens vilken melodi
jag sjunger så det lär ju bli svårt,men nåt litet
trallallala ska jag väl kunna åstadkomma vartefter.
 
Tills vi hörs igen: om vi vidgar våra synfält
och inte är så inskränkta som vi ibland kan
tendera att vara,så vet iaf jag att det i mångt
och mycket flyter på bättre.
 
För det är aldrig för sent att byta till
bekväma skor så man slipper skavsår!
 
Puss på er ♥
 
 
Relaterad bild
Bild lånad från Google

Nattligt filosoferande IGEN!

Nog är det väl både fascinerande och
märkligt med folk som säjer en sak
och sen gör precis tvärtom.
 
Dom kan sitta och spy galla ena stunden
lite i skymundan,men vågar sen inte stå
för att dom:
1: antingen varit för fega för att erkänna
sina egna känslor för främst sej själva
2: verkar intala sej själva en massa och
övertalar den som lyssnar att saker och
ting är SÅ dumt och orättvist,bara för att
få medhåll,medömkan och pepp.
 
Till vilken nytta för VEM undrar jag,när det
sen visar sej att absolut INGENTING stämmer
och dom handlar tvärtemot vad dom själva
suttit och sagt!!?
 
Vafan har dom för problem lixom?
 
Jo,det kan jag typ tala om.
Det kallas dålig självkännedom och 
extrem osäkerhet.
Men,det skulle dom aldrig i livet och
över sina döda kroppar nånsin erkänna.
 
Istället beter dom sej som usla,elaka och
mycket arroganta mot dom som ifrågasätter
och ställer dom mot väggen.
D.v.s dom riktiga vännerna som alltid finns
där och lyssnar,ger råd och är generösa på
alla sätt men ändå inte är fina nog utåt!!
Hm!
Dom "andra" fina orkar lixom aldrig lyssna
fullt ut,dom är mest bara bäst och som härliga
"accessoarer" till dom självömkande och behöver
sällan eller aldrig torka upp spillrorna och spyorna!
 
Såna här typer blir rent ut sagt odrägliga och äckligt
obehagliga,för dom erkänner ALDRIG sina
egna misstag eller att dom har fel.
Ber ALDRIG om ursäkt utan skyller ifrån sej
om allt.
 
Sen byter dom umgänge och låtsas då att dom
inte har en susning om vad som föranlett allt
och väldigt,väldigt ofta snackar dom oxå skit.
Allt för att skydda sej själva.för dom är ju ofelbara.
 
Finns det nån lösning och bot för såna kanske
vi undrar då,och det gör det kanske,men det
krävs att dom jobbar med SEJ SJÄLVA.
 
Om personerna ifråga ändrar sitt sätt att vara,
inser att dom faktiskt är den största delen i
problemet och när dom vågar vara sårbara,
be om ursäkt och verkligen hör vad andra
säjer och tycker.
 
Men inte förrän då kan man få en förändring.
 
Jag tycker uppriktigt sagt synd om såna.
För hur svårt kan det vara att lyssna på
andra sej själv.
Att säja "förlåt,jag gjorde/sa/betedde mej dumt".
 
Hur svårt kan det vara att krypa ur sin enorma
egobubbla och börja andas lite normalt och då
inse att det faktiskt inte är mest synd om dom
själva,att alla andra inte är fullkomliga dårar
bara för att dom ser igenom fasaden!
(fast iof,sanningen smärtar alltid mest,så är det)
 
Jag vet faktiskt inte om vissa nånsin kommer
till den punkten.
Vad jag däremot vet är att jag själv vägrar
omge mej med såna.
 
Jag tycker det är både patetiskt och beklagligt
och finner ingen somhelst anledning att slösa
min energi på nåt som inte ger mej nåt tbk.
 
Man ska inte offra mer än man har råd att förlora.
Och att "bli av" med såna människor i ens liv är
egentligen ingen förlust.Inte i personlig mening iaf.
 
Däremot kan man ju beklaga att/om man slösat
bort dyrbar tid och engagemang i någon som bara
använt en i eget vinstsyfte,för oftast sätter såna 
människor inte värde på annat än att dom själva
står först i ledet och kan utnyttja när tillfälle ges
vad det än rör sej om.
 
Dom har lixom varken samvete eller empati,och
mår inte ett dugg dåligt över om dom sårar andra.
 
"Det är ju aldrig deras fel"!
 
Näe fan,bort med såna.
Låt dom hållas.Tids nog kommer bumerangen
i retur och golvar dom rejält.
Det behöver inte vara en "vacker dag",det kan
snärta till precis närsomhelst när måttet är rågat!
 
Och NEJ,jag är INTE ofelbar och jag har verkligen
inte bra självförtroende.
Men jag har självkännedom och står för vad jag tycker,
och jag kan göra det UTAN att köra över andra eller tro
att jag är bättre än andra.
 
Säja det vänligt och stå upp för sej själv.
Den som inte uppskattar mej,okej,jag kan
inte bestämma över andra och valet är fritt.
 
Jag tar ingen skit,det är slut med det nu!
 
Puss på er ♥
 
 
 
 

Nattliga funderingar & önskningar

Om ni bara visste hur ofta jag sitter
och filosoferar,tänker och fnular på
nätterna när jag i lugn och ro kan
låta alla tankar och funderingar få
fritt spelrum.
 
Det är ju en sak att öppet basunera
ut sina åsikter,vare sej man har belägg
för dom eller inte.
 
Numera väljer jag att för mej själv
behålla sånt som kan misstolkas 
och uppfattas på fel sätt av andra.
 
Eller åtminstone bara delge det till
dom jag litar helt och fullt på.
 
Jag tycker att folk överlag är så förbannat
lättkränkta och att dom förvränger så
mycket onödigt som dom inte alls hade
behövt göra.
 
Visst,det kanske inte är så lätt att tänka
stort om man inte känner sej själv och
inte har empati eller medkänsla,men
ärligt talat,hur jävla svårt kan det vara
att låta någon annan ha SIN åsikt utan att
det nödvändigtvis måste ratas bara för 
att man själv inte tycker så??
 
Jag menar,att om NN säjer Q till mej så
får jag ju acceptera att NN tycker/känner/
anser att det är Q och inte W.
 
Om jag sen har en helt annan syn på
saken,släpp det då för fan.
Jag önskar ju att andra lite oftare kunde
ha förmågan att se med "andras ögon"
och inte enbart med sina egna,som allt för
ofta har en grumlig ogenomtränglig hinna
av egenuppfattningar och total blockering.
 
Försöka vara lite mer "öppna" och inte
så fort det inte blir eller är eller känns
som man vill totalt förkasta andras åsikter.
 
Nej för helvete!
DOM SKA bara ha rätt och så är det!
 
Ärligt talat,jag tycker fan riktigt jävla
synd om såna typer.
Jag lider lite med dom eftersom deras
små,små inre framkallar STORA,STORA
egon som till alla pris slåss med näbbar
och klor för att göra sin röst till den mest
trovärdiga där ingen annan har rätt än
dom själva.
 
Tänk ändå så trevligt och så mycket enklare
det skulle vara om vi alla lyssnade lite oftare
och med mer öppna sinnen utan att döma
och bestämma innan vad vi anser är rätt
eller fel.
 
Tänk om vi lyssnade på innebörden i vad
andra försöker förmedla,om vi faktiskt
kunde erkänna för oss själva,att det NN
säjer och tycker är NN´s känsla och NN´s
sanning.
Den sanningen kan ju faktiskt många ggr
vara helt rätt överlag.Men om man som
mothörare inte alls lyssnar på orden och
innebörden i dom,då är det SÅ ofta det
är helt lönlöst att ens öppna munnen!
 
Jag vill slå ett HÅRT slag för ett av dom
vackraste ord jag vet,och det stavas:
ÖDMJUKHET.
 
Ödmjukhet i kombination med att erkänna
för sej själv att man har fel ibland.Att kunna
säja förlåt och vara vidsynt och inkännande,
det skulle bespara oss så jäkla mycket obehag
och schismer som är helt onödiga.
 
Jag försöker iaf tänka stort och tänka/känna
ur andras perspektiv innan jag dömer.
Sen är det inte alltid jag fattar varför eller hur
andra beter sej som dom gör.Då finns det bara
en sak som underlättar,att "acceptera det jag
inte kan acceptera" och så går man vidare.
Varför slösa energi på det redan utdömda lixom!
 
Till syvende och sist:
En god självkännedom är INTE detsamma
som ett gott självförtroende.
Och så måste (bör) man lära sej att skilja
på "sak" och "person".
 
Jag har många fel och brister,men jag
försöker så mycket det bara går att 
jobba med det som jobbas bör.
Och att i slutänden stå där med högburet
huvud och veta att man inte sårat eller
varit jävlig mot nån annan...DET ger iaf
mej sinnesro och tillräckligt lugn i hjärtat.
 
För att vara lite extra klyschig tillägger jag:
 
"Behandla andra som du själv vill bli behandlad"!
 
Nu har långfredagen startat,så jag fortsätter
väl filosofera mera i min ensamhet.
 
Kram på er ♥
(du/ni som orkat läsa vill säja)
 
 

För gammal för mitt eget bästa...eller nåt!

Att man (vi) blir äldre är ju ingen
vetenskap och kräver lixom ingen
magisterexamen,det är ren fakta
och märks om inte annat.
 
Vad jag blir irriterad över nu är dock
att det går alldeles för fort.
Ibland vill man iof att det ska rappa på,
åtminstone när det är vinter och kallt.
 
I övrigt hade jag faktiskt önskat att året
var försett med två maj och två juni och
och två juli.Hade således kunnat stryka
både november,december,januari och
februari.(gärna oktober och mars oxå)
 
Men iaf,vad jag skulle komma till var,att om
det när jag var ung hade funnits lika många
möjligheter vad media beträffar,då hade jag
fanimej kunnat bli värsta bästa och mest
exeptionella influencern EVER!
(Läs:jag HADE varit)
 
Världen hade behövt en sån som jag om bara
det digitala och datoriserade hade funnits i
samma utsträckning som nu.
 
Jag hade lätt kunnat sitta här som ägare till
minst tre hus på varmare breddgrader.
Jag hade säkert haft privatchaufför,egen PT
och...ja listan kan göras lång förstås.
 
Nu föddes jag ur den aspekten i helt fel tids-
ålder,för det vet ju vem somhelst,att vi som
såg dagens ljus och som i mitt fall på 60-talet,i
stort sett ses som fossiler nu.
(undantag finns kanske,men dom är fan lätträknade)
 
Nej då,jag är inte ett dugg bitter.
Jag är ju som vanligt sjukt positiv och
tacksam för att det ändå är NÅNTING
när jag kunde suttit här med INGENTING.
 
Min uppväxt i lantmyllan vill jag för inget
i Sverige vara utan,men jag hade inte tackat
nej till ett guldkort anslutet till ett aldrig 
sinande bankkonto nuförtiden.
 
Ja,ja...hur man än vrider och vänder så finns
det fördelar och nackdelar med det mesta.
 
Och ska jag klaga lite extra,så blir det även
idag gällande vädersituationen för SOM det
har vräkt ner hela jävla da´n!
 
Och tydligen ska det komma ännu mer.
Varför,vad är vitsen när skiten ändå ska bort?
 
Jag tänker och fungerar så dåligt under såna
omständigheter,för ska jag på nåt sätt kunna
bli "the oldest influencer of nothing important
what so ever",då krävs det för det första bättre
årstider och iof för det andra,en tidsmaskin så jag
kan lära mej grunderna och dom tekniska
detaljer som krävs.
 
Mission impossible med andra ord!
 
Vid tangenterna:
Er fossila röst i natten!
 
Snart en permafrostfossil från en svunnen tid! 
 

Men vafan!

Nu har visst klockan blivit snart
fyra på torsdagsmorgonen,och
jag har fortfarande inte ett uns
av trötthetssandkorn i ögona!

Nu sitter jag här i valet och kvalet
om det är nån idé att ens försöka
pina ner sej i sängen eller om jag
kanske faktiskt borde fortsätta
sitta här.

Det är ju ändå snart dax att inta
morgonkaffet lixom.
 
Risken är ju annars att jag blir lite
för seg framåt förmiddagen eller
rentav ligger kvar i sängen och drar
mej tills jag blir förbannad på mej
själv som typ missat fyra muggar
kaffe och en massa annat som kunde
hunnits med!
 
Nu vet jag varken ut eller in och ju längre
jag sitter kvar och funderar desto mer
strulig lär väl torsdagen bli!
 
Fan att man ska va så förbaskat velig ibland.
 
Drick lite varm mjölk med honung i då eller
lägg dej och räkna får kanske ni tänker.
 
Aldrig i livet säjer jag.
Mjölk ska hällas kall i kaffet,honung är
vidrigt och sött och inte alls trevligt,och
att räkna får...skulle väl inte tro det va.
 
Det skulle inte ens hjälpa att räkna dinosaurier
som skulle kunna trampa ner mej i madrassen
för gott!
 
Ja,ja...det kanske blir lite kaffe strax iaf.
Sova eller rättare sagt vila ögonlocken
kan jag väl göra nån annan gång.
Typ när dom självmant fladdrar till!
 
O-Favorit i repris!
 

Tänk om hade en liten liten buffert ♫♫♪♫♪♪

Nu ska vi snacka tårtor en stund,och
anledningen till det är att jag lovat en
god vän att fixa en tårta tills på lördag.
 
Marsipan och lite allmän info om den
som ska firas har önskats,och då följer
jag såklart önskemålen.
 
Just marsipan är iof inte min favorit,men
sånt får man typ lägga åt sidan när man
får ett uppdrag.Jag är bara så förbaskat
kass på att handskas med sån.
 
Eller för att ursäkta mej själv lite,marsipan
överlag gillar tydligen inte mej.Och så kan
det ju vara,alla kan inte älska alla.
 
Nu kommer jag förstås göra så gott jag kan
och får fokusera lite mer på dekorationerna
för att åtminstone kompensera marsipan-
samarbetet en smula.
 
Vad jag dock skulle komma till var,att OM jag
haft en sjujäkla buffert på nåt konto i Schweiz
eller på Cayman island kanske,så hade jag
kunnat köpa marsipan och övat så det sprutat
sockerkristaller ur ögona på mej.
 
Nu kan jag iof inte ens köpa ingredienser och
övningsbaka vanliga tårtor ens var femte dag,
så det är ju lixom kört anyway.
 
VARFÖR har jag inte ett eget bageri på hobbynivå
utan krav på att prestera,bara experimentera och
ha kul samtidigt som jag skulle kunna bli lite bättre
på fler bakinriktade områden?
 
Och VARFÖR är det så jävla svårt och omöjligt för en
annan att välja rätt Trisslott när man väl köper en?
 
Hade jag varit utrustad med "matjord" om så bara
i ena bakfickan,då kanske jag suttit här med tio kilo
marsipan redan nu och sluppit oroa mej för att
det ska gå rent åt helvete på lördag när jag ska
försöka kavla ut och lägga på den osamarbets-
villiga marsipanen.
 
Jomenvisst,för då hade jag kunnat öva som en 
tok hela veckan utan att bry mej ifall det gått
åt tretton marsipanklumpar innan jag blivit nöjd.
 
Nu är det tyvärr inte så,och jag kan bara be till
sockergudarna att dom är på min sida kavlingen.
 
Som sagt,tänk om jag hade en liten liten buffert,
så jävla mycket roligare (OCH enklare) allt hade
varit då.
 
Men,man ska inte gråta över spilld mjölk.
Det är fan så mycket värre med kasserad
marsipan!
 
Tårtbotten är iaf klar,så man får
vara glad för en början trots allt.
 
Och dra på trissor,lite småpill har
jag oxå lyckats få till.Älskar att att
marmoreringen av sockerpastan
blev såpass fin i färgen iaf.
Nästan så man fattar va,att det är
en kille som fyller år och ska få
tårtan på lördagskalaset!?
(ja,ja..tjejer kan naturligtvis oxå gilla blått)
 
Nu återstår bara lite mera fix inför
marsipanslaget på lördagmorgon.
 
Wish me gärna lite luck,eller MYCKET t.o.m!
 
 
 

Still awake

Som sagt,varför gå och lägga sej
om man ändå inte är ett dugg trött?
 
M.a.o sitter jag fortfarande uppe och
filosoferar och pillar mej i naveln.Typ!
 
Borde kanske passa på att klippa tå-
naglarna oxå,men vafan,jag hittar ju
inte bästa saxen och att börja leta
efter den nu när klockan nästan är
kvart i FEM känns inte så jäkla kul.
 
Däremot kan man kolla ifatt program
på Play och tugga tuggummi.
 
Hur kommer det sej förresten,att tuggummin
tappar smaken så förbannat fort?
Är det för att man ska byta oftare och köpa mer eller?
 
Nu har jag iof laddat upp med 300 stycken,men
dom lär ju knappast räcka mer än nån vecka drygt
med tanke på smakförsvinnandet!
 
Ja,ja..jag borde kanske ta och fixa morgonkaffet 
nu istället för att tugga käkarna ur led.
Problemet är bara att jag glömt kalka av bryggar´n,
så den låter värr än ett tröskverk och risken finns
att jag väcker grannarna om jag inte hittar en tung
filt att lägga över den för att tysta det värsta slörpet.
 
Å andra sidan kan jag gott ge igen för allt dörrslammer
i tid och otid,det är knappast nån som visar hänsyn mot
mej vare sej uret visar 10 på förmiddan eller 3 på natten!
 
Som sagt,dessa underbara "vakennätter"!
 
Hur i allsindar ska det bli på "hemmet" sen?
MÅSTE man släcka och låtsas sova vid 9 på
kvällen då,eller har dom månne bra wifi och
plats för både bryggare,litet kylskåp och rejäl
pysselhörna på rummet om det fortsätter såhär?!
 
Har dom inte det tänker jag inackordera mej själv
hos kidsen.Då får dom ha delad vårdnad om mej
med rullande schema.
 
Payback time när den är som bäst. :) 
 
SOM jag ska köra med dom 24/7...he,he!
 
God morgon för nu dårå och hej söndag!
 
 
 

Vanor och igenkänning och sköna feelings!

När jag var mindre och fortfarande bodde
hemma,då var det bästa jag visste när mamma
var uppe till långt in på natten.
Vad hon gjorde spelade inte så stor roll,bara
jag hörde henne och visste att det inte var nedsläckt
och tyst.
 
Av nån märklig anledning,eller om det rentav
gått i arv så blev det exakt likadant när jag
själv fick barn.
 
Att jag tassade omkring härute i köket eller bara
"var",och att lamporna inte släcktes förrän ungarna
kommit till ro och somnat in,det blev på nåt sätt både
en vana och nåt som skulle vara så.
 
Och så tänker man ju så bra när lugnet kommer
smygande och allt går ner på stand by och vila.
Åtminstone gör jag det,även om jag i och för sej
inte egentligen är superförtjust i just mörkret.
 
Då,i barndomen,kunde jag för mitt liv inte fatta hur
mamma som aldrig gick och la sej förrän klockan
blivit både ett två,orkade gå upp i ottan och ha frukosten
framdukad när vi syskon klev upp och skulle till skolan.
 
Hur fan orkade människan?
Fem ungar,om än i olika åldrar och faser,men ändå!
 
Jag vet ju hur sabla seg jag var under ett antal år
när mina kids var mindre och morgonbestyren
skulle till.För är det nåt jag tyckt varit superviktigt,
så är det att gå upp före dom (till 99% iaf) och att
åtminstone sitta med vid frukostbordet även om jag
själv bara tog en mugg kaffe.
 
Visst hände det sen att dom var uppe före mej och
trixade med sitt,men inte fasen behövde dom gå till
skolan och jag låg kvar i sängen!
 
Men iaf,nu såhär på äldre da´r verkar det som att jag
kommit in rejält i "pensionärscirkeln".
Uppe tidigt och i säng sent.
Iof går ju många dinosauriepensiosar och lägger sej
aptidigt för att ta morgonkaffet vid fyratiden kanske,
men ja ni hajjar.
 
Numera har jag ju bara mej själv att styra med,och
det tycker jag är alldeles underbart.
Var sak har sin tid och MIN tid är NU.
 
Jag bestämmer vad och hur och när jag vill göra nåt
och sen kan jag "lånas" ut eller "in" om så är.Men det
är på MINA villkor och jag som har sista ordet.
 
Nu har klockan passerat 02.05 och jag tänker absolut
INTE hoppa i säng.Det gjorde jag igår vid den här tiden
och när klockan visade 04.30 hade jag inte ens blundat
två minuter vilket var satan så jobbigt och nog så frustrerande.
 
Inatt gör jag inte om det misstaget.Jag dygnar hellre än
vrider mej som en kålmask i sängen,faktiskt!
 
Vem vet,det kanske när somhelst ploppar upp en 
massa bra idéer som jag kan få till framöver.
 
Jag har iaf en skön feeling inombords sähär
på nattkröken,och det borde väl ändå va ett
stort plus.Hellre det än dåligt samvete över
sånt jag inte kan göra nåt åt!
 
Kram på er ♥
 
 
 
 
 

Det är fan inte rättvist!!

Hur kommer det sej egentligen att vissa
är vackra redan när dom vaknar?
 
Själv måste jag gå upp klockan fem (helst tidigare)
för att överhuvudtaget inte skrämma ihjäl nån om
dom skulle se mej före halv elva!
 
Är det generna det beror på eller vafan äre?
 
Tröttsamt känns det iaf och herre jävlar som jag
blivit extrovert på grund av hela mitt jags förfall
senaste åren.
 
Visst då,jag har ju klarat mej över 50 strecket,och
det var ju inte för så många hundra år sen folk kolade
vippen innan dom hann dit.
Men ändå lixom.
 
Det blir ju så förbannat många extra timmar i vaket
tillstånd enbart för att komma till en någorlunda nivå.
Och inte ens då känner jag mej halvt okej.
 
Jag tänker att dom som möter mej/ser mej tänker:
"men för helvete människa,go home,gå in,gå bort.
Hur fan kan du ens visa dej bland folk"?!
 
Jag känner mej nämligen totalt alienaktig.
Svårt att förklara,men jag känner mej naken.
Som att du/ni skulle gå ut utan kläder på under-
kroppen.Så upplever jag känslan fast nakennaken
från axlarna och upp!
Äsch,jag kan ju fan inte ens förklara utan att
det blir "naket" och konstig stämning.
 
Men iaf,förfallet ja!
Det är ju inte så att jag INTE vet eller inte fattar
att man åldras.Jag vet ju hur gammal jag är,men
att det ska gå så inihelvete fort utför (iaf för mej),
det har jag jävligt svårt att acceptera även om det
inte finns nåt alternativ.
 
Eller iof det gör det ju.
Alternativ som i operationer och botox och gud
(eller Jesus) vet allt.
 
Nu har jag förvisso varken råd eller lust att göra
nåt sånt,man måste ju dessutom underhålla´t sen
oxå och orka det lixom!
 
Acceptera var det.
Och visst,man gör väl det även om det tar emot.
Men jag blir förbannad,det blir jag,för det ÄR fan
inte rättvist nånstans.
 
Vad som däremot är rättvist just nu,är att jag
börjat lyssna på min mage.
En mage som älskar bröd i dom flesta former
men som absolut inte mår så bra av det.
Den blir så uppkäftig direkt jag käkat en macka
och antar formen av en högdräktig katt typ.
 
Så nu har jag dragit ner på brödet,faktiskt helt
och hållet.Inte så att det är skrivet i sten att jag
aldrig mer får eller ska äta en macka eller sju,
för det kanske jag gör NÅN gång.Men just nu
och som det känns idag så lär det dröja,för 
satan sicken skillnad det blivit på bara två veckor.
 
Jag behöver inte ha korsett på mej för att komma
i jeansen och inte känns det som om det ligger
trettifem kattungar i magen heller.
(det där med korsetten kanske va lite överdrivet iof)
 
Allt är inte pest och pina som ni kan läsa,men jag
hade ju inte varit ledsen om det va en aning mer
okej på det stora hela!
 
Nu får jag försöka acceptera det jag inte
kan acceptera,och det är nog så kämpigt
när jag kämpar med allt annat.
 
Fast skam den som ger sej,jag lever ju åtminstone!
Och jag får väl ta på mej rollen som "den fule".
Nån ska ju ha den oxå.
Jag är iaf snäll och så har jag börjat använda
tygkasse när jag handlar!
 
Det är vackert ibland när man går
upp före tuppen för att hinna ikapp
sej själv innan klockan blir lunch!!

2018 nu kommer jag och bloggen!

Nyårslöften är som bekant inte
alls min grej.Jag är alldeles för
ombytlig för sånt tjafs.
 
Det jag möjligen lovar mej själv i
ett svagt och mycket ogenomtänkt
ögonblick ena dagen,verkar sen totalt
jävla befängt redan nästkommande dag.
 
Och det vet vi väl alla lite till mans(och kvinns),
att man helst inte SKA lova saker man INTE
kan hålla,det blir lätt jäkla dålig stämning
inombords då.
 
Ett par saker jag däremot med lätthet och
glädje ska lova mej själv är,att vara snällare
mot mitt jag,att inte låta andras elakheter få
fäste i min person,att rensa bort eller säja
tack men NEJ tack till såna som definitivt
bara tillför negativ stämning och framförallt
ska jag kasta det satans dåliga samvetet långt
åt helvete och så jag fokuserar mera på det JAG
mår bra av och sånt som gör mej skön inombords.
(då blir ju oxå jag skönare mot andra)
 
Just det,jag ska försöka sluta upp att vara så
förbannat sträng och jävlig mot själv oxå!
 
Har man som jag kommit över halva livsstrecket
så finns det ingen anledning att slösa energi på
sånt som inte ger nåt positivt tillbaka.
 
Jag har hur konstigt det än kan låta,hittat nåt
slags inre lugn (oftast iaf),och jag hetsar inte
upp mej över saker som förr gjorde att jag
vände upp och ner på allt och fick mej att 
gå bananas så till den milda grad att jag kände
mej helt jävla dränerad från topp till tå efteråt.
 
Jag har äntligen fått mej själv att förstå,att det
jag säjer,påstår och menar INTE blir sant förrän
mottagaren på riktigt FÖRSTÅR vad jag säjer
och faktiskt menar.
 
Jag känner oxå att varför ska JAG ge mer av mej
själv till andra som uppenbarligen inte uppskattar
det på riktigt mer än då dom kan dra nytta av det,
för jag har absolut ingen lust att bara passa när
det passar andra.Har man inte respekt eller empati
för mej så TACK & HEJ,då behöver jag inte dej!
Då är vi inte bra för varandra.
 
Mitt jag är värt mer än så och då får "du" lösa dina
inre problem och slåss med dina demoner utan
min hjälp.Jag har faktiskt oxå känslor och tar illa
vid mej när jag känner att jag blir behandlad som luft.
 
Att låtsas vara en s.k vän enbart när det är till gagn
för dej eller när ingen annan vare sej orkar höra eller
finns till hands,det går numera fetbort.
 
Vill du ha min åsikt och min syn på saken,då får
du vara beredd på att höra den.Jag ger dej den
även om det kanske inte passar,men jag säjer den
på ett vänligt sätt och förklarar.
Jag smeker dej inte medhårs bara för att,jag tycker
att man ska vara rak och står för det jag säjer för
det menar jag.

Jag hjälper ju inte dej i längden genom att svara
det du vill höra,fråga mej inte om du inte vill ha
min åsikt.
 
Falskhet och utnyttjande går därför bort helt.
Umgås inte med mej om du bara gillar min hjälp
när det kniper och ingen annan finns tillhands.
 
Och kom ihåg,att ett förfluget ord,eller för den delen
flera förflugna ord upprepade efter varandra,går INTE
att ta tillbaka och få osagda.
 
Jag förlåter gärna för det är högsta hämnd,men jag
glömmer sällan eller aldrig och du förlorar därmed
min respekt från det ögonblicket.
Du förlorar mej som den vän jag trodde att jag var
för just dej,och som du inbillat mej att jag verkligen
var och varit.
 
Förhoppningsvis går det inte så långt,men när eller om
det gör det,så tänker jag dels,att:
 
"det var ju hemskt tråkigt (och onödigt) att jag investerat
både tid och känslor i nåt som troligtvis varit delvis oäkta".
 
"trist att jag inte lyssnat mer inåt och förstått tidigare".
 
"du har större problem än jag,men det har du inte
förstått,vill inte inse eller förstår helt enkelt inte
ATT du har".
 
Kan man inte säja det lilla ordet "förlåt" och verkligen
mena det,då har man issues att jobba med och då är
antagligen inte jag den rätta att hjälpa när det gått
överstyr.
 
Avslutningsvis blir min gåva till mej själv,ett
snällare JAG,ett än mer empatiskt sätt och
ett "ta inte åt mej av andras elakheter som
riktas mot mej men som egentligen är egenriktade"!
 
GOTT NYTT 2018!
Var rädda om er och era medresenärer
på denna årsresa ♥
 
Kram från mamman,frun,svärmor´n och i detta fall
mormor´n med EN av sina medresnärer,den minsta
lilla darlingen ♥
 
 
 

Och så hann det bli torsdag

Det är ju fan inte sant alltså.
Så fort jag tänker sätta mej 
och skriva så kommer det 
nåt annat emellan.
 
Ikväll var det soffan som på
sitt märkliga sätt höll mej kvar
och lätt vaggade mej in i en
stunds slummer.
 
Helt jävla slut överallt var jag.
Och som vanligt skyller jag på
min obefintliga nattsöm och det
helt fruktansvärda klimakteriet.
(var det nödvändigt att införa sån skit?)
 
Faktum är att jag på eftermiddagen
slösade hej vilt på dom krafter som
fanns i systemet för att låta den
årliga "julmysfikan" med "Vattenflickan"
bli av,vilket jag förstås INTE ångrar.
 
Vi hade det som vanligt
jättetrevligt även om just
fikabrödet var helt åt helvete
vidrigt och typ mer än två 
dagar gammalt.(fy attan)
 
Kaffet var iof inte heller
speciellt gott,men det
kunde jag ha överseende
med eftersom sällskapet
var desto härligare.
 
När marathonpratet var avklarat
drog vi en repa i city,men fy satan
vad jag kände mej obekväm och rent
vidrigt stissig i hela systemet.(läs:kroppen)
 
Vimsig och obehagligt konstig,en känsla
jag har svårt att sätta rätta orden på.
Som att stå utanför sin egen kropp och
inte ha nån kontroll alls.
 
Knappt så jag trodde att huve´t satt
på axlarna,jag lixom svävade i en
annan galax i nån slags vakuumbubbla.
 
Återigen skyller jag åtminstone till 98%
på klimakteriet och dess biverkingar.
Tragiskt jävla jobbigt OCH jävligt enerverande
är det iaf.Skulle helst vilja krypa in under den
där mossbeklädda stenen och bli ett med träd-
rötterna faktiskt.
(har väl sett för mycket på "Jordskott") He,he!
 
Jag hör vad folk i min omgivning säjer,jag
lyssnar frenetiskt och deltar i diskussioner,
men det går lixom bara rakt förbi och direkt
efteråt har jag glömt vad som sagts och i
bästa fall finns bara fragment av allt kvar.
Då utan nån somhelst logik.
 
Jag glömmer förstås oxå själv typ ALLT 
precis hela tiden,och jag blir på riktigt
jävligt mörkrädd över hur det är och har
varit senaste två åren.
 
Gudarna ska veta att jag försöker allt jag
bara kan för att fungera någorlunda normalt,
men det är fan inte lätt.
(kanske är Indiska gudar som inte kan svenska iof)
 
Men iaf,jag börjar bli trött på att befinna mej
i det här turbulenta måendet utan nån slags
ljus i tunneln.En tunnel där det dessutom
till och från är lika hett som i en masugn.
 
Hade nån kollat min aura hade det rykt om
hela mej och varit rött all over med eldkvastar
runtom...SÅ jävla vidrigt är det!
 
Men,nog om detta.
Jag lyckades iaf på tal om gårdagens
"dammsugare" (dom ätbara),komma ihåg
att införskaffa arraksessens idag,så vid
halv elva igårkväll (då det ju nu är tidig torsdag)
satte jag fart och rullade till mästerverken.
Eller INTE!
 
Där fick jag som satt och skrev att deltagarna
i "Hela Sverige bakar" gjorde fula"dammsugare"
och att jag minsann kunde få till snyggare.
 
Nu kan jag ju alltid skylla det oxå på klimakteriet,
och därför kommer mina sen när dom är helt klara
trots allt ändå bli mycket stiligare än deras.(säjer jag)

Det är inte mycket som blir bra numera och därför
känner jag att det behövs lite "vita lögner" (för mej själv)
ibland emellanåt.Bara för att palla med och orka vara
JAG överhuvudtaget.
 
Nu finns det ju ALLTID dom som har det 
mycket värre,jag brukar tänka så när det
tenderar att braka käpprätt psykiskt ner i
helvetets svarta gap.Och då,då känns det
faktiskt aningen bättre,iaf för stunden.
 
Tack för att du (ni) kanske orkade läsa
en tragisk,vimsig och tråkig  kvinnas inlägg.
Det vetifan om jag inte är lite patetisk oxå
just nu.Och det tänker jag banne mej vara
en stund i min ensamhet,jag lovar att
det inte ska bli nån vana...OKEJ! =)
 

En tanke såhär i september

Jag funderar på,om det är med hår
som med vänner,att det går i cykler?!
 
Att håret förändras typ vart sjunde år
visste jag,och kanske är det som så
att det finns nån slags perioder ibland
då vänner kommer och går.
 
Likväl som håret ändrar status och kan
få självfall fastän man haft spikrakt hår,
likväl kan väl vänskap ändra form och
övergå i nåt annat,bytas ut eller förändras.
 
Det är ju inte så konstigt iof,man utvecklas
ju olika beroende på vad man varit med om,
hur det sociala runtomkring utvecklar sej,och
inte minst beroende på vilja,rannsakan och
intressen m.m!
 
Ibland behöver man kanske bara ta en "time out",
men ibland kanske vissa delar absolut inte går
att reparera.
 
Precis som med bilar om man nu ska göra
jämförelser.
Ponera att man krockar och demolerar bilen
så jävla illa att den helt enkelt måste skrotas.
Då är det ju lixom tack och goodbye med den
saken och i bästa fall hittar man en likvärdig.
 
Så kan det ju vara med det fysiska oxå.
Vissa delar kan man bara inte få ogjorda
och ett förfluget ord eller två går INTE att
få osagda.
 
Ja,ja...det var dagens tanke och sedermera
oxå dagens utläggning härifrån.
 
Nu har jag förvisso varken bild på kraschad
bil eller för den delen nåt annat i ämnet,men
jag kan iaf slänga in gårdagens färdiga tavla.
Och det borde väl iaf va bättre än inget alls!
 
 
 
 
 

Och där kom solen tillbaka

Första dagen i juni bjussar på sol.
 
Senaste veckorna har varit pest,jag
fattar knappt att jag tagit mej igenom
dom rent psykiskt faktiskt.
 
Ett rent helvete mentalt skulle jag med
lätthet kunna kalla det!
 
Det krävs ett jävla starkt psyke för att ens
försöka ta sej igenom dagar och nätter
när det känns såhär.
 
Man måste tro,man måste HOPPAS på
att det ska bli bättre,att det SKA kännas
en gnutta lite annorlunda åt det positivare
hållet nästkommande dag.
 
När energin och orken inte ens går att
stava till är det dock svårt.
 
Att då gå upp och ut till bryggaren på
morronkvisten och mötas av solen,det
gör det åtminstone lite bättre och gladare
för stunden.
 
Idag står det typ presentinköp på agendan.
Det tråkiga är bara att plånboken inte alls
är kompis med mej,så det gäller att vara
en smart konsument och tänka förbannat
ekonomiskt OCH verkligen gå igenom för
och nackdelar.
 
Det ska nog gå bra,jag har i stort sett svart
bälte i just sånt.
 
Så,ha nu en fin torsdag därute.Jag ska iaf
göra mitt ALLRA bästa så jag kan krypa ner
under täcket ikväll och åtminstone va halvnöjd!
 
PÖSS ♥
 
 

Olustigt men sant

Har ni känt eller för den delen känner,
att vissa närstående människor får er
att känna er illa till mods?
Att ni lixom mår fysiskt illa inombords
när ni träffar,ser eller bara hör namnet
på dom?
 
Jag har och gör faktiskt det.
Känslor styr man ju inte över,och hur
hur gärna jag än vill slå bort den här
känslan så går det inte.Jag mår nästan
mer illa ju mer tiden går.
 
Nu finns det iof "vissa" förklaringar till
VARFÖR jag känner,tycker och mår som
jag gör bara jag hör namnet/namnen,men
ändå,jag skulle vilja radera allt runtomkring
detta ur medvetandet.Bara vara helt neutral
och låtsas som om jag inte vet NÅT.
 
Det går dessvärre inte,det enda jag KAN göra
är att andas djupt och visualisera roligare och
skönare saker NÄR det dyker upp.
Illamåendet alltså!
 
Ja,det var väl det jag hade för nu.
I övrigt regnar det här utanför mitt
lilla fönster,ja utanför alla mina fönster
iof,jag har ju ett antal.
 
Lakan har jag tvättat och hängt,dock inte
ute i regnet.Kan förvisso inte ens hänga
ute om det så är sol,för värden har tagit bort
torkvindan som jag hade ett helt jävla företag 
att överhuvudtaget få hit och på plats när det
begav sej.
 
Så enkelt och lättvindigt (lite ordvitseri här med)
kan vissa förstöra andras delvisa välmående.
Borde fan va straffbart tycker jag.
 
Min kaffebryggare ger h*n iaf blanka den i,ger h*n
sej på den,då LOVAR jag att det kommer höras
vida kring.
 
Det räcker med att h*n oxå avlägsnat trädet utanför
mitt köksfönster.Så sent som igår drogs det upp och
sågades i bitar för att dumpas på nån ödslig plats.
Skändat och övergivet!
 
Visserligen var det ganska visset och ledset,men
det fyllde sin funktion till vinterkvällarnas upplysning,
då lamporna i trädet iaf gav lite tröst i den mörka och
trista tillvaron.Nu har jag inte ens det att vila ögonen på.
 
FAN OXÅ,nu vill jag kanske inte bo kvar här när
kvällsmörka perioden kommer.
Det är jobbigt nu,på fler än ett sätt!!!
 
 

Funderingar och sisådär

Fy fan vad jag skulle vilja ha "gåvan"!
Jag menar "gåvan" som i att kunna
kommunicera med andevärlden och
se saker som andra INTE ser.
 
Jag vill förstås inte se äckliga saker
och läskig skit,jag vill bara va medial
på det angenäma sättet (om det finns).
 
Det kommer aldrig troligtvis aldrig ske tyvärr.
Jag har nämligen huve´t fullt med "annat"
och kan inte "stänga av"!
 
Om jag gnider händerna mot varann,sådär
som spirituella gör för att "känna in",så
händer absolut INGENTING bortsett från
att det känns obehagligt och oskönt och
jag blir otroligt irro.
 
Så,jag får väl bara acceptera att jag aldrig
kommer till den "nivån",jag får helt enkelt
fortsätta befinna mej HÄR,NU och vara den
vardagliga Majso som dras med sina "kärring-
besvär",graverar lite,slumrar i soffan nu & då,
dricker kaffe som värsta freaket och inbilla
mej att det FAKTISKT kommer bli bättre bara
jag håller ut!
 
Visst är det väl ironiskt så säj =)
 
Men iaf,lite frisk luft har jag ändå fått och FÅR
eftersom den fyrbenta ska ut ett antal ggr per
dygn,och när jag kommer ihåg tar jag som ni
kanske märkt med mej kameran oxå.
 
Min hjärna befinner sej ju som bekant i 
"grötmood" nu,så var det inte ens när jag
väntade barnen.Det är en helt ny dimension
det här.Jag klampar runt i gröt dagarna i ända
och önskar inget hellre än att få springa barfota
i nyklippt gräs och bara VARA jag igen!
Fan VAD JAG LÄNGTAR!
 
Men,det kanske oxå kommer vartefter vafan vet jag!
Tillsvidare är jag jag uppenbarlig en "konstig" jävel!
 
Så,med dessa rader låter jag bara nåra bilder
säja söndagssitt och så ska jag ta itu med
kommande måltid nämligen fish taco!
Jag är så inihelvete eh jag tappar orden oxå,det är
en av eh...FAN jag kommer inte på vilka orden är!
 
Just det,jag är så "wild´n & crazy" och det är en
BIVERKNINGARNA av gröthjärnan!
 
Fattar ni NU vafan jag menar med att det är ett
helvete att må som jag gör och inte känna sej
som sej själv nånjävlastans nu????
 
INTE!
 
Skit samma dårå,men så är det iaf och det får jag
bara acceptera och försöka ta mej igenom!
 
PUNKT!
 
Söndagshimmel med moln!
 
Söndagshund!
 
Stående söndagshund!
 
Vackra blommor från prins William ♥
 
Chokladrensning i kronologisk utgångsordning!
MÅSTE fan börja baka mer med choklad!!!!!
 
 

Jag sliter mitt hår och gråter en skvätt

Så jävla tradigt!
Så fruktansvärt trist!
Så in i norden enerverande och
SÅ satans energikrävande det ÄR,
att inte kunna sova ordentligt nån
jävla förbannad gång!
 
Förlåt mitt språkbruk,men det känns
som om det brinner i "peruken" på
mej nu,det lilla som finns kvar alltså!
 
Hoppade i säng runt 00.30 inatt,kollade
lite på tv och stängde väl av den runt 1.30
eller så.
 
02.12 klarvaken och sen var det lögn i
helvete att ens försöka lura ner ögonlocken.
 

12 minuter senare kunde jag
inte låta bli att föreviga eländet.
 
Inte för att det hjälpte,bara för att
att ha nåt konstruktivt att göra.
 
Var i valet och kvalet om jag skulle
tassa upp och sätta på kaffet,men
satte på tv´n och glodde lite på
"Gåsmamman" istället.
 
Sen blev det ytterligare ett program och
när uret visade 05.20,då puttrade bryggaren
så fint i köket!
 
Ja,och nu sitter jag alltså här,en lördags-
morgon i början på februari.
 
Funderar på att kladda ihop en deg och
baka lite.Kan ju lika gärna va en smula
effektiv såhär på morronkvisten menar jag.
 
God morgon & hej på er.
Hoppas eder dag blir finfin ♥

Oh what a party

Gårdagens home party gav tillfälle
till en hel del eftertanke.
 
Vad är det egentligen vi konsumerar,
både i skönhetsaspekt men oxå i form
av föda?!
 
Vet vi vad allt innehåller,kollar vi varje
gång på innehållsförteckningen när vi
står där med antingen mat eller shampo
i handen?
 
Jag är iaf väldigt dålig på det,och faktum
är att man blir både skrämd och förskräckt
när man väl tänker efter.
 
Palmolja,råolja och annat rent ut sagt
livsfarligt som vi dagligen utsätter våra
kroppar för i en eller annan bemärkelse.
 
Här har vi helt igenom ekologiska OCH handgjorda produkter.
Det är barnens kusin och hans sambo som startat detta (sitt egna)
företag "manic organic" där dom själva tillverkar allt från grunden.
 
Doftljus,hudvård och badsalt stod bland
annat på bordet igår och själv inhandlade
jag ljus samt även lypsyl.
 
Intressant och som sagt även skrämmande
att få minnet uppfriskat med VAD allt som
vi konsumenter många gånger luras att köpa
med hjälp av reklam och fina etiketter.
 
Att regnskogen skövlas och att vi dessutom
sabbar både hormonbalansen i våra kroppar
med följden att cancerogena ämnen stannar
i systemen,det blundar vi allt som oftast för.
TYVÄRR!
 
Känner att jag själv måste bli bättre på det här
med ekologiskt OCH naturligt.Visst,det är många
gånger dyrare.Men i slutändan...vilket är egentligen
värt mest!!?
 
I vilket fall somhelst,när vi satt där och lyssnade
på när Louise som höll i det hela pratade,hade vi den
stora förmånen att ta av ett helt buffébord av raw-
godsaker som "Stora" ställt fram,och allt hade
hon själv bakat/lagat till.
 
Raw chokladmousse t.ex.
 
 
 
 
 
Detta blev min absoluta favorit,kardemummasmak...oh maj gad!
 
 
Chiapudding!
 
Brownies och rawchokladbollar.
 
Muffins,raw såklart.
 
Det fanns som sagt ALLT och lite till!
 
 
Klicka gärna in på länken ovan om ni
vill veta mer!
 
 
 

Naturlig och helt underbar

In my dreams är jag den mest underbara
och fabulösa person som existerar.
 
Jag är vacker och bildskön,har ett perfekt 
hem och ordning på precis ALLT.
 
Glömmer aldrig bort viktiga saker och älskar
att inreda med senaste nytt,helst i mässing
med inslag av äkta guld.
 
Åker mer än gärna på semester till Bali där
vågorna kluckar över mina ljuvliga anklar
som sitter på ben lenare än siden.
 
Tänderna är bländande vita och kroppen ska
vi inte tala om,den är stark och smidig som
en panter in action med lagom mycket muskler
och den där vackra fastheten som egentligen
bara finns på retuscherade bilder med filter.
 
Precis SÅ är jag...in my dreams alltså...eller inte!
 
Jag vet ju att det inte finns perfekta människor,
även om vissa tycks tro att dom är det.
 
Jag älskar ju egentligen det där ofullkomliga
och smått neurotiska...hos andra ska väl tilläggas.
 
Själv vill jag just nu hitta en gammal träpåk,slå
mej hårt i ansiktet och råka stöta på en kirurg vid
lägerelden som sen förbarmar sej över mej.
 
Sen flyttar vi in i nån gammal grotta med ny-
installerad bergvärme och lever lyckliga tills
dinosaurierna återuppstår.
 
Förlåt mej,dom finns ju redan,i skräcködletappning.
Det är JAG som är urmodern...glömde det i min
totala förvirring!
 
Ha en fin onsdag vetja,och se upp för alla monster!
 
Bildresultat för skräcködla
 
(bild från google)

Tidigare inlägg
RSS 2.0