Majsomittilivet

Sakta uppåt

Det är jävligt energikrävande att

känna sej "nere" och deppig.

 

Sådär när inget känns kul,allt är svart

och så fort man ser sej i en spegel vill

man inget hellre än skrika "Yiha" och

måtta värsta karatesparken mitt i.

 

DÄR har jag befunnit mej sista tiden,precis

i det stadiet när man varken vet ut eller in

och minsta grej gör att dörren bokstavligen

slängs igen mitt i fejset på en.

 

Jag har typ uthärdat dagarna och bara väntat

på att få dra täcket över skallen på kvällarna.

 

Tänkt att imorr´n,imorr´n när jag går upp,då

vaknar jag och märker att det bara varit en

förbannat lång och jobbig dröm.

 

Så är det tyvärr inte,för så fort jag kliver över

tröskeln på toan och ser vad som uppenbarar

sej i spegeln blir jag så jävla grymt besviken.

Gång på gång på gång på....

 

Hur lätt är det,att smajla upp sej mot monstret

och säja:
"hej där raring,fy fan vad du är bra och så

oförskämt fin du är"????

 

Jo det kan jag tala om,det är fan OMÖJLIGT!

 

Istället tänker jag:

"stackars jävlar som ser mej,dom kan inte annat

än tänka "hur i helvete kan människan visa sej

bland folk överhuvudtaget"!

 

För precis SÅ känns det,och ingen annan än jag

själv kan i långa loppet ändra på det och sluta

att förminska mej själv.

 

Det är dock lättare sagt än gjort,för hur mycket

än andra säjer att så är det inte,du är dum som

resonerar så,desto svårare blir det oftast.

 

Då tänker nämligen mitt huvud:

"lägg av och ljug va,sluta stå där och hitta på

en massa grejer bara för att va snäll och få mej

på bättre humör,och sen rasar jag till botten igen

och blir bara mer och mer introvert och asocial.

 

Och här sitter jag absolut INTE och tycker synd

om mej själv,jag konstaterar bara fakta OCH den

bistra verkligheten!

 

PUNKT!

 

Men som sagt,jag ska och försöker verkligen med

jävligt jämna mellanrum att ignorera ovanstående

i korta perioder,och nu har jag bestämt mej för att

det måste komma en aningen mer positiv själv-

period ett tag.

Måste samla krafter,mod och ork att va lite mer

social och INTE fokusera för mycket på min skit

och mitt "varande" i person.

 

Det är inte lätt,men jag ska fanimej försöka,om

så bara för min egen skull.

Andra behöver ju tack & lov INTE leva MED och I mej!

 

"Frid vare med er fina typer därute" ♥

 

Dagen D,ett drygt halvår sen ♥♥♥

Det här med tandläkare

Visst är det väl bra att dom finns.

Ännu bättre vore det,om man direkt

efter att ha rest sej ur stolen kunde

känna exakt hur det ska kännas.

 

Så här är det,igår besökte jag tandis

för att fixa till mina framtänder.

 

Av nån märklig anledning eller om det

är ålderns "tand" (ha,ha) som man brukar

säja,så har tänderna flyttat på sej lite med

tiden.

 

Inte vet jag,men dom kanske inte trivdes

exakt där dom suttit i alla år förut,för det

beror definitivt inte på blödande tandkött

som tandis sa kunde va orsaken.

 

Iaf,han la på lite extra material och byggde

s.a,s ut tänderna lite.

Den högra tanden blev jag extremt nöjd med,

men som sagt,det är fan inte lätt att se exakt

hur det blir i den där jävla spegeln när man

dels ligger bakåtlutad nästan nere i golvet och

dels har blivit duschad i hela fejset av hans

sköterska undertiden.

 

Och sen är det ju väldigt mycket så,att man 

faktiskt behöver ett par timmar på sej efteråt

oxå för att känna runt lite med tungan,dels

innanför tandraden men oxå utanpå för att

riktigt kunna avgöra HUR det blev.

 

Så,den vänstra tanden blev väl inte exakt som

jag väntat mej eller hoppats,och jag har ju ändå

betalt för hans utförda jobb.

Visst måte man väl kunna be om tillfix då?

 

Nu ska jag förvisso tbk om en knapp månad

för utvärdering,så då ska jag påpeka allt detta.

 

Hade detta varit för 10 år sen skulle jag fogat

mej och sagt att det är okej,vi låter det vara.

Men nu är det andra tider och jag är inte lika

(dum)snäll längre.

 

Att gå omkring och reta sej på saker som man faktiskt

har rätt att säja till om,det är inte bra.

Nu tror jag ju inte att han inte rättar till det,för skulle

han skita i det kräver jag kosingen tillbaka,men det

är ju fan att man måste gå i flera veckor och "känna"

och kolla på nåt som irriterar en.

 

Ja,ja,det blir säkert bra (eller iaf bättre) till jul.

 

Det är nog inte så lätt för tandis heller,att känna

på tänder men plasthandskar på,så han är förlåten

tills vi ses i december.

 

Själv ska jag försöka hålla tungan i styr tills dess

och INTE gapa stort varje gång jag är vid en spegel.

 

M.a.o hålla käften och le med stängd mun!

 

Typ såhär kanske! 

Jag vet att man inte ska gnälla!

Visst,det är verkligen tradigt OCH dunkande

enformigt att ha herpes,men betänker man att

det finns dom som har livshotande sjukdomar

blir det med ens futtigt och löjligt att gnälla

över sånt man vet försvinner i sinom tid.

 

Jag blev återigen påmind igår om just det,och

mitt hjärta ville inte sluta gråta trots att jag som

ni vet är en obotlig optimist.

 

Idag är det väl oxå sista dagen på den s.k "rosa månaden",

men jag tycker nog att årets ALLA månader kan mana

oss till skitsjukdomens uppmärksamhet.

 

Jag önskar SÅ att man ska hitta ett botemedel som

en gång för alla utrotar denna onödigt vidriga och

skrämmande sjukdom.

 

Dom flesta av oss känner eller vet säkert nån som

har eller haft den,och det är omöjligt att blunda för 

dess konsekvenser.

 

Jag har själv ett antal som jag vet kämpat mot detta

helvetiska,jag står dessutom nu bredvid någon nära

som i år fått diagnosen och som är i behandlingsstadiet.

 

Vad gör man?
Vad säjer man?

 

Svaret är en enkel piss i Mississippi:

man kan inte göra mer än finnas där.

 

Lyssna,försöka förstå,stötta,hjälpa i den mån

man kan och tillåts,samt att ALDRIG,ALDRIG

någonsin låta hoppet svikta en endaste millimeter.

 

Men det är svårt,det är så inihelvete jävla svårt

att stå vid sidan av och inte kunna göra nåt som

konkret får skitsjukdomen att utplånas,gå upp

i rök och försvinna.

 

Maktlösheten river i hela kroppen och själen skakar

som ett löv i höstvinden av både rädsla och skräck.

 

Jag är inte uttalat troende,inte i den bemärkelsen att

jag går i kyrkan eller tror på nån orakad farbror i lång

kaftan som sitter bland molnen och dinglar med benen.

 

Jag tror dock på "nån" slags starkare kraft än min egen

när den som nu är obefintlig till och från.

 

Jag MÅSTE tro på att det går åt rätt håll,jag MÅSTE

vara fokuserad och positiv i mina tankar och hålla

huvudet kallt.

Men jag känner mej så liten och hjälplös,klumpen i

magen gör ont.

 

Och om min klump gör ont,hur smärtar då inte den

drabbades,hur liten,rädd och extremt tröttsamt och

smärtande är det inte för h*n???

Det kan jag ju aldrig förstå till fullo,men jag kan tänka

mej känslan till en viss del,och när jag gör det blir allt

svart runtomkring mej.

 

Nu ber jag igen till MIN "makt",jag ber och skriker det

högsta jag kan inombords:

LÅT DET GÅ BRA,LÅT ALLT ORDNA SEJ SÅ VI SLIPPER

DET HÄR,OCH FRÄMST AV ALLT:LÅT DENNA PERSON

FÅ LEVA SITT LIV UTAN CANCER OCH MEDFÖLJANDE

JÄVLIGHETER I FORM AV BEHANDLINGAR OCH ELÄNDE!

 

Jag tror på mirakel och kommer ALDRIG sluta hoppas,

det finns lyckliga slut och det SKA bli ett sånt!

 

Tack för ordet & ha en skön lördag,och snälla ni,

låt inte denna dag svischa förbi utan att ni talar

om för nära och kära vad dom betyder för er.

Glöm INTE att visa uppskattning,för egen del OCH

för andras.

 

Gårdagen är historia,morgondagen ett mysterium,

men dagen IDAG är en GÅVA!

 

Kram ♥

 

 

Dom små grå

Allt har sin charm kanske man kan säja,

och nu i lite mer mogen ålder kan jag nog

hålla med om det....ibland.

 

Beroende på vilket humör jag är på vill säja.

 

Jag pratar om "de grå",som helt plötsligt

invaderat hela skallen.

 

Visst,jag kan skylla på ungarna eller allt man

varit med om.Men det kanske är så att det inte

finns nån eller nåra syndabockar just i detta fall.

(även om det känns bättre med en orsak)

 

Många är dom de grå stråna,och just det här är extra gulligt.

Små vågor och väldigt kort.

 

Jag orkar eller vill inte heller för den delen,

stå med pincetten och rycka bort alla jag ser.

 

Skulle fan bli skallig inom en vecka eller två

isf,och det känns ju aningen dumt faktiskt.

 

Man kan iof färga eller tona håret och på sätt

slippa bli påmind,men vafan,det hör väl till att

dom dyker upp förr eller senare och jag kan nog

tycka att det är lite charmigt....ibland!

 

 På tal om roligare (och inte så grå) saker,så

färdigställde jag ytterligare en platt "canvastavla"

sent igårkväll.(läs:runt midnatt)

 

 

Joråsatte!

Man vet att hösten är här,men vill inte riktigt acceptera

Varje morgon som har sol med sej

är en bra morgon för mej.

 

Då vaknar jag på riktigt och känner att

det ändå är okej trots att det närmar sej

tidigt mörka eftermiddagar och burrigt

dova kvällar.

 

Visst kan jag tycka att det är fint med tända

ljus och så,men jag känner mej inte speciellt

uppåt och sprittigt glad av det.

 

Det känns mer som om kroppen ställer in sej

på sparlåga redan aptidigt om kvällarna,och

då infinner sej varken motivation eller inspiration.

 

Jag vill försöka vara helt och rakt igenom positiv,

men det är fan inte lätt att kisa med ögona och i

förväg se framåt på dom där satans mörka,grå

och alldeles förskräckligt urtrista vintermånaderna.

 

Månader med kyla som gör att benmärgen nästan

förtvinar,månader med dova ointressanta uttryck

när man i stort sett bara hinner kliva upp och se

det ljusna och sen blir det mörkt IGEN!

 

Jag skulle verkligen behöva en platsbytarmaskin,

installera den i garderoben och gå in där.

Trycka på valfri knapp och vips,så befinner jag mej

i t.ex Grekland eller Spanien typ.

 

Det hade ju räckt med att få vara borta ett par timmar

per dag och tanka energi och ljus.

Jag kräver lixom inte SÅ mycket mer.

 

Men,det är fullt i garderoben och nåra såna upp-

finningar ligger nog i framtiden,eller kanske rentav

i fantasin!

 

Tillsvidare och iaf idag,är jag fortfarande uppåt.

Solen sken över grannens staket imorse,och tittar

jag riktigt jävla länge på dom gula löven,så kan

jag faktiskt inbilla mej att dom symboliserar sommar.

 

Jag har iaf min extremt livliga fantasi kvar,och den

behövs MER än allt annat nu!

 

 

 

 

Back to monday

En sak får man väl iaf säja,och det är

att augusti varit helt otroligt fin.

Åtminstone där jag bor.

 

Det återstår bara en ynka dag i den här

månaden,sen traskar vi vare sej vi vill eller

inte in i september.

 

Och det är här min höstdepp börjar ta fart.

 

Inte nog med att löven börjar gulna och 

singla ner på marken,det är en helvetisk

vinterperiod i antågande oxå.

 

Jag ser lixom i bilder i huvudet hur grå,trista

och helt överjävliga dagarna kommer vara.

 

Och då menar jag inte att dom i sej är tråkiga,

men att uttrycket och vädret får en att vilja

kräkas upp hela sommarens (den s.k iaf) goda

mat och smarriga efterrätter.

 

Jag fullkomligen HATAR att bara gå och vänta

på våren som gör att det ska bli sommar IGEN!

 

Jag har sagt det förut miljoner gånger,och jag

säjer det igen:
hade jag haft möjlighet så skulle jag bott i nåt

Medelhavsland från oktober till april.

 

Det hjälper lixom inte med att ta en D-vitamintablett

och knarka ännu mer kaffe dom här perioderna.

 

Man blir lik förbannat introvert och lika grå i sinnet

som vädret utanför till största delen är.

 

Jag har bestämt mej,jag SKA vinna på nåt jävla

lotteri.
Det spelar fan ingen roll vilket,bara jag får ihop

så det räcker till ett hus (eller lägenhet) utomlands.

 

Och nu kommer jag satsa på att vinna jävligt stort,

för naturligtvis måste jag få med mej en hel hög

av mina hobbygrejer oxå.

 

Tro fan att jag tänker sitta och dricka champagne

hela dagarna,näevars.
Jag ska sälja mina alster "där borta",och varför inte

starta en studiecirkel eller nåt.

 

Nu har jag inte tid med er.
Förlåt,men jag måste fila lite på kommande

lotterivinst.

 

För det vet vi väl alla,att det SISTA som överger

en är just HOPPET.

 

Det tänker iaf jag hoppa upp och sätta mej på!

 

Vill man nåt tillräckligt mycket och tänker positivt

som bara den,då kommer det förr eller senare.

 

Helst förr om jag får önska då´rå,fast jag kan

vänta "lite" till såklart!

 

Tänk nåt sånt här med cikadorna spelande runtomkring!
Åhhhhh.