Here we sit again

Jaha,då sitter jag här i köket igen.
Tisdag har blivit jättetidig onsdag
och att sova är inget jag funderar
speciellt mycket på.
 
Det blir lätt så när kroppsklockan
inte snurrar som den riktiga.
 
Jag borde fan lämna in mej själv
på nån slags verkstad för "uppdatering".
 
Alla appar och även datorn uppdaterar ju
automatiskt,så vafan kan inte JAG oxå
göra det för.
 
Tänk så smidigt och så mycket bättre
allt varit om det funkat så.
 
Men näerå,den biologiska jävla skitklockan
ska då hålla på larva sej hela tiden.
 
Jag lovar,att om den hade ett ansikte så skulle
den se ut som dåtidens JÄTTEtuffa digitalklockor.
NOOOT!
 
Såhär typ.Anskrämlig och totalt vidrig.
Jag ville inte ens DÅ,se dom på bild men
jag vet att flera jag kände bah:
"Shit va coolt,en sån SKA jag ha"!
Stackars satar,som dom måste ha
ha fått traumatiska (pip) minnen som
sitter i än!
 
Men iaf,uppdateringar var det ja.
Vad tror vi om att skapa en mänsklig
uppdateringsapp.Kan det funka,eller
ska man helt enkelt bara fortsätta "simma in"
i klimakteriedimmans dunkel både nu och då?
 
Det verkar fan inte bättre än att skiten ska
värka ut av sej själv för egen del.
 
Ett av dom tråkiga biverkningarna är ju oxå,som
jag berättat förut om,att jag blivit så inihelvete
asocial,glömsk,tankspridd och allmänt off.
On top av tröttman som alltid infinner sej vid helt
fel tidpunkt alltså.
 
Jag håller fan på att bli folkskygg PÅ RIKTIGT,och
för en översocial typ som jag är det helt galet och
extremt olustigt på samma gång.
 
Idag när jag cyklade till affären kom jag på mej själv
med att planera rutten i förväg,INNE I HUVET.
Ifall jag möjligtvis skulle råka träffa på eller se nån
som jag vet bor/rör sej på speciella gator,så valde jag
alltså helt ANNAN färdväg.
 
Hur sjukt är inte det lixom?
Och när jag väl är i affären smyger jag nästan utmed
väggarna låtsasupptagen och inne i mina tankar,ofta
med blicken sänkt.Som om inte DET är MER uppseende-
väckande än att gå normalt och bestämt,morsa lite random
åt höger & vänster,betala och gå ut.
 
Ameh ni fattar,hur jävla sorgligt tragisk har jag inte blivit!
 
Funderar t.o.m på att jobba ensam som volontär i nån

ensligt belägen afrikansk by med max tre invånare.MAX!

 
Ärligt talat skulle jag kunna fortsätta berätta en hel
jäkla massa mer,men nu känner jag mej om inte trött,
så iaf jäkligt värkig i kroppen.
Och då är det hög tid att hoppa ner från stolen,logga ut
och släcka ner.
 
Förhoppningsvis finns det nåt skitprogram att glo på
tills det är dax för morgonkaffet.
 
Tills vi hörs igen:
Tänk på att dom ni möter KAN ha samma problem/dilemman
som "Majsomittilivet",Döm då inte för snabbt,nicka,le lite och
ge personen en klapp på axeln alternativt en spark i röven och
var GLAD att (om) du slipper den skiten!
 
Over and out!
 
Toxic mood!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0