Majsomittilivet

Äntligen sa "Pärlan" och trippade vägen hem med tysta sulor

Fy satan som jag har väntat och längtat

efter att slippa dessa förbannade dubbdäck

som skriker av kontakten med asfalten och

som genererar skitirriterande ljud i kupén!

 

Kände mej lite som Gunde Svan när jag

skrek till däckkillen:SKYNDA SKYNDA,det

finns INGEN tid att förlora,för NU är det vår

och dom jävla vinterdäcken ska väck!

Eller iof,jag skrek nog inte.Jag sa förresten

inte att han skulle skynda sej heller för man

ska fan inte störa yrkesfolk i sitt utövande.

 

Det gick fort iaf och ingen kunde va gladare

än jag (och Pärlan) när det ÄNTLIGEN blev

dax att åka hem igen.

 

Finfint sällskap hade jag oxå i form

av både Cindy och fd grannen,så

det blev som en liten onsdagsutflykt

med garanterad slutfinish.

 

Naturligtvis hade jag kaffe med mej så

vi stannade på en liten skogsväg och

intog den goda drycken.

Tillbakavägen var så däcktyst att vårt

prat nästan kändes som en smekning

ackompanjerad av det mjuka gummit

på fälgarna.

 

Det var faktiskt länge sen jag kände

våren i mej så starkt,och det kära ni,

DET är fan stort!

 

Nu väntar jag inte alls på fakturan,för

då blir det åter vinter i sinne,vatten

och bröd på pinne kanske!

 

Fast,tillsvidare ska jag va glad,det

blir så ledsamt annars.