Nattligt filosoferande IGEN!

Nog är det väl både fascinerande och
märkligt med folk som säjer en sak
och sen gör precis tvärtom.
 
Dom kan sitta och spy galla ena stunden
lite i skymundan,men vågar sen inte stå
för att dom:
1: antingen varit för fega för att erkänna
sina egna känslor för främst sej själva
2: verkar intala sej själva en massa och
övertalar den som lyssnar att saker och
ting är SÅ dumt och orättvist,bara för att
få medhåll,medömkan och pepp.
 
Till vilken nytta för VEM undrar jag,när det
sen visar sej att absolut INGENTING stämmer
och dom handlar tvärtemot vad dom själva
suttit och sagt!!?
 
Vafan har dom för problem lixom?
 
Jo,det kan jag typ tala om.
Det kallas dålig självkännedom och 
extrem osäkerhet.
Men,det skulle dom aldrig i livet och
över sina döda kroppar nånsin erkänna.
 
Istället beter dom sej som usla,elaka och
mycket arroganta mot dom som ifrågasätter
och ställer dom mot väggen.
D.v.s dom riktiga vännerna som alltid finns
där och lyssnar,ger råd och är generösa på
alla sätt men ändå inte är fina nog utåt!!
Hm!
Dom "andra" fina orkar lixom aldrig lyssna
fullt ut,dom är mest bara bäst och som härliga
"accessoarer" till dom självömkande och behöver
sällan eller aldrig torka upp spillrorna och spyorna!
 
Såna här typer blir rent ut sagt odrägliga och äckligt
obehagliga,för dom erkänner ALDRIG sina
egna misstag eller att dom har fel.
Ber ALDRIG om ursäkt utan skyller ifrån sej
om allt.
 
Sen byter dom umgänge och låtsas då att dom
inte har en susning om vad som föranlett allt
och väldigt,väldigt ofta snackar dom oxå skit.
Allt för att skydda sej själva.för dom är ju ofelbara.
 
Finns det nån lösning och bot för såna kanske
vi undrar då,och det gör det kanske,men det
krävs att dom jobbar med SEJ SJÄLVA.
 
Om personerna ifråga ändrar sitt sätt att vara,
inser att dom faktiskt är den största delen i
problemet och när dom vågar vara sårbara,
be om ursäkt och verkligen hör vad andra
säjer och tycker.
 
Men inte förrän då kan man få en förändring.
 
Jag tycker uppriktigt sagt synd om såna.
För hur svårt kan det vara att lyssna på
andra sej själv.
Att säja "förlåt,jag gjorde/sa/betedde mej dumt".
 
Hur svårt kan det vara att krypa ur sin enorma
egobubbla och börja andas lite normalt och då
inse att det faktiskt inte är mest synd om dom
själva,att alla andra inte är fullkomliga dårar
bara för att dom ser igenom fasaden!
(fast iof,sanningen smärtar alltid mest,så är det)
 
Jag vet faktiskt inte om vissa nånsin kommer
till den punkten.
Vad jag däremot vet är att jag själv vägrar
omge mej med såna.
 
Jag tycker det är både patetiskt och beklagligt
och finner ingen somhelst anledning att slösa
min energi på nåt som inte ger mej nåt tbk.
 
Man ska inte offra mer än man har råd att förlora.
Och att "bli av" med såna människor i ens liv är
egentligen ingen förlust.Inte i personlig mening iaf.
 
Däremot kan man ju beklaga att/om man slösat
bort dyrbar tid och engagemang i någon som bara
använt en i eget vinstsyfte,för oftast sätter såna 
människor inte värde på annat än att dom själva
står först i ledet och kan utnyttja när tillfälle ges
vad det än rör sej om.
 
Dom har lixom varken samvete eller empati,och
mår inte ett dugg dåligt över om dom sårar andra.
 
"Det är ju aldrig deras fel"!
 
Näe fan,bort med såna.
Låt dom hållas.Tids nog kommer bumerangen
i retur och golvar dom rejält.
Det behöver inte vara en "vacker dag",det kan
snärta till precis närsomhelst när måttet är rågat!
 
Och NEJ,jag är INTE ofelbar och jag har verkligen
inte bra självförtroende.
Men jag har självkännedom och står för vad jag tycker,
och jag kan göra det UTAN att köra över andra eller tro
att jag är bättre än andra.
 
Säja det vänligt och stå upp för sej själv.
Den som inte uppskattar mej,okej,jag kan
inte bestämma över andra och valet är fritt.
 
Jag tar ingen skit,det är slut med det nu!
 
Puss på er ♥
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0