Det är så mycket i skallen
Jag måste fan bli bättre på att sätta
gränser för mej själv.
Jag måste fan inse att jag varken kan
eller behöver bry mej om precis allting.
(eller åtminstone nästan allt)
Jag måste fan lära mej att INTE ställa
för höga krav på mej själv,och så MÅSTE
jag försöka få mej själv att på allvar förstå
att bara för att man varit stark och skjutit
undan mycket av det som varit (och ibland är)
skitjobbigt,så får man faktiskt lov att vara
liten och riktigt ledsen ibland.
Problemet med det sistnämnda är bara att
jag inte litar på mej själv om jag väl skulle
tillåta mej att rasa ihop i en liten hög och
bara släppa helt på trycket.
Risken och främst rädslan över att jag kanske
ine kan hantera det har gjort att jag fortsätter
köra på i samma gamla hjulspår,vilket förstås
resulterar i att jag håller på att sprängas.
Det är naturligtvis INTE bra,men jag är så
förbannat skraj att det kanske slutar i
katastrof.Personlig katastrof då jag helt enkelt
inte får stopp och hejd på gråten och ALLT
som faktiskt behöver få komma ut.
Att jag som det så fint heter "går in i väggen"
av mental stress.Eller rättare sagt skjuts som
en kanonkula rakt in i en bergvägg!
PANG,KABOOM!!!😵
Allt det här sammantaget är ett moment 22 och
jag vet ärligt talat inte HUR jag ska deala med det.
För resultatet har blivit att jag har svårt att skilja
på saker och ting.
Jag har ingen riktig ork i egentligen mening,jag
pallar helt enkelt inte med för mycket tryck utifrån.
Och då menar jag inte att jag har press på mej
av alla andra,mer att minsta lilla blir som berg
att bestiga då allt läggs på hög eftersom det
redan innan ligger skit och skvalpar runt i alla
möjliga hörn.
Jag är ju fan inte kul att umgås med och jag
känner ju själv att jag inte är den där glättiga
och oftast lättsamma Majso jag egentligen vill
vara hela tiden.
Det är helt enkelt för mycket som "skymmer"
min horisont,jag ser inte klart och jag tänker
inte heller heller klart eller smart eller konstruktivt
eftersom det inte finns nåra fria kanaler att
surfa in på!
Förlåt,det här kan ju verkligen inte va kul för er
att läsa om.Men ibland behöver jag "spy ur mej"
lite och jag tänker att:hellre göra det här än låta
ett irriterat sätt gå ut över mina närmsta.
Jag vill ju inte va tråkig och asocial,men jag kan
inte uppbringa energi att ens förändra tänket i
HUR fasen jag ska gå tillväga för att smidigast
och utan alltför stora efterskalv lösa det så både
jag och min omgivning inte tar alltför stor skada.
Man vill ju lixom unvika ÅR av konvalescens om
det går.
Men,det är MYCKET i skallen,och har varit i MÅNGA
år förvisso.
Man kan ju skjuta undan väldigt länge,men en
vacker dag är det fullt och tar stopp.
Där är jag typ nu,eller egentligen redan för
länge sen.
Men jag är en jäkel på att låtsas och ignorera,
det hjälper för stunden att ta itu med och deala
med andras issues än ens egna t.ex.,fastän det
är just där man borde säja STOPP lite oftare.Eller
iaf försöka sätta tydligare gränser utan att få det
där satans dåliga samvetet bara för att man är en
känslomänniska uti fingerspetsarna.
Bryt ihop eller bit ihop,that´s the question?!
Vi får se hur jag gör.
Tills vidare pyser jag bara som hittills ut en
yttepytte pust här & där,på så sätt vinner jag
lite tid och hejdar den värsta explosionen en
en stund i taget!
Kram på er,och kom ihåg:
Var INTE för snabb att döma andra innan
du åtminstone pejlat läget lite granna och
har nån slags hum om "varför" och "hur"!
FEJK IT TIL YOU MAKE IT!!🙈🙉🙊
Tillägg:
Observera att jag dessutom är född
Observera att jag dessutom är född
i Tvillingarnas tecken vilket säjer en
hel del om hur splittrad spretig jag är.
(om man tror på sånt alltså,och det gör ju jag)
Kommentarer
Trackback
