Mindre fart i kvällningen
Jaha,då var lilleman färdigäten,
färdigbadad,lördagsmysfärdig
och nattad.
Nu sover han så gott och härligt
på en madrass bredvid min säng.
Att den ungen orkar hålla låda och
igång i 200 knyck ända tills ögonlocken
bokstavligen faller ner som en tung
rullgardin,är för mej en gåta i just ork.
Men å andra sidan har han ju att brås på,
för hans mormor var exakt likadan när
hon (läs:jag) var liten.
Så pass vild att hon lekte "hela havet stormar"
för sej själv,var mellan golv och tak och ramlade
så illa att hon bröt nyckelbenet.
Jomenvisst,och sen fick hon ligga där helt still
och alldeles ensam på sjukhuset för att försöka
läka ihop det trasiga ett tag.
Hur fan tänkte dom på 60-talet egentligen???
Lämna stackars små barn med obekanta och
alldeles främmande människor rakt upp o ner!?
Jag kanske har fått men av det.för även om jag rent
uppenbarligen inte minns nåt från just treårsåldern
och inget specifikt från den händelsen,så kanske det
ligger i mitt undermedvetna och gör att jag mår dåligt
i själen vid vissa tillfällen som jag inte ens förstår och
än mindre kan sätta fingret på!
Hm,det här får jag nog fan ta tag i,gå på regression
eller vad tusan det heter.
Men iaf,på tal om mindre barn,så när Wille kom förut
hade jag ju fixat mat och just som han satt sej ville
han att jag skulle foto honom.
Så som avslutning bjuder jag på bilder från hans
begärda fotografering förut.
Hörs en annan dag gott folk!
Man måste snabba på,och då blir bildkvalitén därefter ibland oxå!!
Kommentarer
Trackback
