Det är faktiskt ganska synd om vissa
Känner ni nån som är dum på riktigt?
Nån som verkligen inte KAN va trevlig
utan att det finns en baktanke eller som
tar varje chans att projicera sitt eget
dåliga mående på folk i sin närhet?
Jag känner såna,och även om det inte
är nåra jag umgås med i allmänhet,så
kan det bli så att man ändå råkar på
dom ibland.
Ju mer distans man får till såna typer,
desto mer både inser och fattar man
hur deras innersta mående egentligen
är och typ aldrig kommer förändras.
Det är både tragiskt,patetiskt och sorgligt
faktiskt.
Att dessutom se och känna deras frustration
när dom famlar i tomma intet och stampar
i samma geggapöl utan att vare sej kunna
hota eller använda sej av sina i eget tycke
superba skills,det är nästan hjärtskarande
även om man bara har lust att fläta till dom
rakt i plytet och be dom "växa upp"!
Man kan väl likna det med att dom står nakna
UTAN "Stålmansdräkten",kraften har runnit av
dom och minnet som dom så gärna hade velat
va kompis med från början,är inte mer än en
flyktig vindpust.
Jag tycker som sagt lite synd om dom,men
erinrar mej samtidigt om att det finns ett
uttryck som lyder:
"What goes around comes around",och att
"What goes around comes around",och att
jag INTE va den som kastade boomerangen
från första början.
Man ser ju lixom hur det smärtar inombords
varje gång den dunkar in i bakhuvudet på
dom gång efter annan.
Och fastän dom försöker,så går det fan inte
att undgå se hur ont det egentligen gör
på dom,även om dom försöker hålla igen.
Näevars,att stå för den man är,ha ett eget jag
och inte varje morron ta på sej skorna med
stålhätta fram,DET underlättar och tar en
bra mycket längre.
Och framförallt,så slipper man gå med sotsvart
samvete 24/7.
Å andra sidan är ovan typer oftast färgblinda,
så nyanser och vackra färger är ändå bortkastat
när jag tänker efter.
"Glad,hjärteRÖD onsdag" på er :)
Kommentarer
Trackback
