Lost in march

Ärligt talat,jag känner mej
som en jävla pundare.

Och vad det beträffar,så är
väl kaffepundare det närmsta
jag kan komma nåt starkt som
intagits,men ändå-ändå!

Ibland känns det som om skallen
typ snurrar runt i nån annan galax,
jag är här,men ändå inte lixom.

Nyss såg jag nån dokumentär på
Tv,om ett öfolk mellan Madagaskar
och,och-ameh vafan ni ser,jag har
redan glömt resten!

Iaf,dom pratade franska där,bl.a och
genast får jag konstiga vibbar i hela
kroppen,precis som om jag levt franskt
i nåt tidigare liv.

Hallå,fattar ni att jag kanske är lost
på RIKTIGT!!! =)

Som sagt,det känns bekant på nåt sätt,
svårt att förklara en känsla utan att
verka flummig eller helt slut i rutan.

Så äre iaf,och samtidigt som det känns
lite creepy (stavas det så?),så känns
det fränt och rofyllt inombords.

Synd bara att jag inte kan språket,
det hade ju varit ännu fränare på
en språkskala,verkligen.

Men,man får väl va jävligt glad att
man behärskar svenskan iaf.

Alltid nåt i losttider!

Dax att "försöka" sova verkar det som,
medans det lilla vettiga finns kvar!

Baj,baj kolapaj!



Moyette,så tror jag
ön hette!

Varsågoda & googla vetja!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0