Majsomittilivet

"Life can be a bitch",den har
ni väl hört förut va?

För det vet vi ju alla,att ibland
är allt(nästan iaf),bara sådär
överjävligt och eländet vill lixom
aldrig ta slut.

Sen kan det va skapligt lugnt ett
par dagar för att sen explodera
med full kraft igen.

Att leva med en klump i magen
och när varje steg känns som
om man balanserar på en skör
jävla tråd minst femhundra meter
över marken,det tär på psyket,och
kan ta knäcken av vem somhelst.

Att aldrig veta HUR eller NÄR,och
varför kan det inte bara ordna sej
och bli lugnt,så man nån jävla gång
kan få en gnutta sinnesro.

VA!

Knytnäven som tar ett så förbannat
hårt grepp om mellangärdet och
aldrig helt och hållet släpper taget,
det greppet och den känslan får en
att tappa andan med jämna mellanrum.

Känslan av vanmakt när man gör allt
som står i ens makt för att hjälpa,MEN när
varken hjälp eller ord har nånsomhelt
betydelse och allt bara rinner ut i sanden.

Ridå ner!

Känslan av den där hopplösheten,oron
stor som Mount Everest i magen,den äter
sakta men säkert upp en inifrån och
kraften som en gång fanns,den är så
diffus....den tynar bort lite i taget i varje
andetag och varje kraftansträngning.

Snart finns inget kvar!

"Gå en stund i mina skor"
"Gå en stund i andras skor"

Och döm ALDRIG nån utifrån
"skalet" och det där leendet,
det kanske bara är en illusion!

IMORGON ÄR EN ANNAN DAG!


Sant eller FALSKT???