Majsomittilivet

Om konsten att vara en bra sonhustru

Ja,eller hustru och hustru
är väl att ta i kanske.
Jag kilar ju lixom bara stadigt
med sonen än så länge.
Eller for ever,troligtvis!

Nåväl,"typ" sonhustru kan jag
väl kalla mej iallafall.
Nu vet ju inte jag vilka kriterier
svärfar anser att jag ska/bör
uppfylla,men för egen del anser jag
själv att jag varit godheten personifierad!

Det är iof inte så jävla svårt,med
tanke på att vi inte träffas så
fruktansvärt ofta han & jag.
I snitt 1-2 ggr per år.
Hur jag är i övrigt vet han typ
INGENTING om.
Och tur är väl det.
För tänk om han visste vilket
jävla språk jag kan och ofta
använder mej av.(fulsvenska)
Och tänk om han..................
Då vet jag fan inte om han
tillåtit sonen att ha vidare
samröre med mej!
"Så jävla piiiiinsamt lixom"

Men nu vet han ju bara att
jag är en bedårande liten
varelse,i sina bästa år.
En älskvärd,underbar och
genomtrevlig flickvän till
sonen,som har vett att föra
sej bland folk och som ALLTID
är artig och presentabel.
I det närmaste perfekt m.a.o!

Så jag kör vidare som jag
alltid gjort.
 
"Det är ju lixom ingen konst alls"....