Besvikelse kan bli sorg

Det finns få saker som gör mej så ledsen som
respektlöshet.
Att bli ignorerad och iskallt behandlad trots att
jag varken varit dum,elak eller gjort nåt fel,
bortsett från att vara ärlig och vilja förmedla en
känsla i en viss situation,sånt får mej att tappa
fotfästet för en sekund och ledsamheten över
den rådande oempatin bildar gråtslöjor framför
ögonen.
Slöjor som är svåra att få bort och egentligen
ens förstå VARFÖR dom är där!
 
Jag är verkligen ingen känslokall person,tvärtom.
Jag försöker så gott jag kan att både bemöta och
behandla andra som jag själv vill bli bemött.

Jag försöker lyssna och inte döma i dom flesta
situationer,iaf inte innan jag hört hela historien
och dessutom "sett" från utsidan av boxen.
 
Jag försöker verkligen tänka i och ur olika infalls-
vinklar och inte bara på det som först ploppar upp
p.g.a mitt mående eller det som ligger närmast
till hands att tro.
 
Att det är mänskligt att fela och glömma,det har
jag full förståelse för.
Jag är ju själv där ofta!

Men,när andra inte kan se sin egen del i såna
situationer,när dom inte ens vill lyssna och och faktiskt 
inte ens vill höra vad man har att säja,utifrån den
känsla som råder,vafan ska man göra då?????

VAD ska jag säja,med trevlig ton och på ett schysst
sätt,och HUR ska jag förmedla det när den andre
inte ens tar in budskapet?
Är det då bättre,att i såna situationer hålla käften
och låtsas som om det regnar,att inga tankar finns?

Kanske,men jag fungerar INTE så.
Jag vill reda ut missförstånd,och det kan jag
göra om jag får den möjligheten.
Jag vill förmedla det jag känt,det jag upplever.
(utan att för den skull vara dum eller elak!)
 
För om jag inte gör det,så kommer jag må jäkligt
dåligt inombords.
Det spelar ingen roll om det skett ett missförstånd,
det är lixom inte hela världen,absolut inte.
 
Naturligtvis gör inte (normalt)folk saker med vilja 
för att få andra ledsna eller besvikna,och jag dömer
ingen,men för den skull vill jag få möjlighet att
förklara från min sida UTAN att för den skull bli
syndabock och respektlöst behandlad genom
kyla och ignorans.
 
Jag vill vara "rak" och prata på ett öppet sätt,att
inte säja vad jag anser eller känner vore ett hån
mot mej själv,sålänge jag som sagt gör det på
ett vänligt vis.
 
Precis SÅ vill jag bli bemött,med värdighet och
lyhördhet,för hur i helvete ska jag annars kunna
bli bättre på saker och hur fan ska jag isf nånsin
kunna lita på nån annan?
 
Vi upplever ALLA saker på olika sätt,och jag vill
iaf inte att andra ska "lalla" med mej och låtsas
att allt är okej om det inte känns så för dom.
 
Förklara för mej,jag har oxå fel och brister,jag
är både glömsk och vimsig.
Kan man inte ta rättvis kritik,utan att anse att det
är ett personligt påhopp,då får man nog tänka
om både en och sju gånger.
 
Allt är ju inte personligt,och det mesta kan utan
problem avslutas i nåt som i längden blir bättre.
 
Däremot vill jag inte bli behandlad som en elak
jävel bara för att jag försöker förklara på ett sansat
och ickedömande sätt.
Ge mej DEN respekten,och du får EXAKT samma 
respekt tillbaka från mej!
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0