Sakta uppåt

Det är jävligt energikrävande att
känna sej "nere" och deppig.
 
Sådär när inget känns kul,allt är svart
och så fort man ser sej i en spegel vill
man inget hellre än skrika "Yiha" och
måtta värsta karatesparken mitt i.
 
DÄR har jag befunnit mej sista tiden,precis
i det stadiet när man varken vet ut eller in
och minsta grej gör att dörren bokstavligen
slängs igen mitt i fejset på en.
 
Jag har typ uthärdat dagarna och bara väntat
på att få dra täcket över skallen på kvällarna.
 
Tänkt att imorr´n,imorr´n när jag går upp,då
vaknar jag och märker att det bara varit en
förbannat lång och jobbig dröm.
 
Så är det tyvärr inte,för så fort jag kliver över
tröskeln på toan och ser vad som uppenbarar
sej i spegeln blir jag så jävla grymt besviken.
Gång på gång på gång på....
 
Hur lätt är det,att smajla upp sej mot monstret
och säja:
"hej där raring,fy fan vad du är bra och så
oförskämt fin du är"????
 
Jo det kan jag tala om,det är fan OMÖJLIGT!
 
Istället tänker jag:
"stackars jävlar som ser mej,dom kan inte annat
än tänka "hur i helvete kan människan visa sej
bland folk överhuvudtaget"!
 
För precis SÅ känns det,och ingen annan än jag
själv kan i långa loppet ändra på det och sluta
att förminska mej själv.
 
Det är dock lättare sagt än gjort,för hur mycket
än andra säjer att så är det inte,du är dum som
resonerar så,desto svårare blir det oftast.
 
Då tänker nämligen mitt huvud:
"lägg av och ljug va,sluta stå där och hitta på
en massa grejer bara för att va snäll och få mej
på bättre humör,och sen rasar jag till botten igen
och blir bara mer och mer introvert och asocial.
 
Och här sitter jag absolut INTE och tycker synd
om mej själv,jag konstaterar bara fakta OCH den
bistra verkligheten!
 
PUNKT!
 
Men som sagt,jag ska och försöker verkligen med
jävligt jämna mellanrum att ignorera ovanstående
i korta perioder,och nu har jag bestämt mej för att
det måste komma en aningen mer positiv själv-
period ett tag.
Måste samla krafter,mod och ork att va lite mer
social och INTE fokusera för mycket på min skit
och mitt "varande" i person.
 
Det är inte lätt,men jag ska fanimej försöka,om
så bara för min egen skull.
Andra behöver ju tack & lov INTE leva MED och I mej!
 
"Frid vare med er fina typer därute" ♥
 
Dagen D,ett drygt halvår sen ♥♥♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0