Jag vet att man inte ska gnälla!
Visst,det är verkligen tradigt OCH dunkande
enformigt att ha herpes,men betänker man att
det finns dom som har livshotande sjukdomar
blir det med ens futtigt och löjligt att gnälla
över sånt man vet försvinner i sinom tid.
Jag blev återigen påmind igår om just det,och
mitt hjärta ville inte sluta gråta trots att jag som
ni vet är en obotlig optimist.
Idag är det väl oxå sista dagen på den s.k "rosa månaden",
men jag tycker nog att årets ALLA månader kan mana
oss till skitsjukdomens uppmärksamhet.
Jag önskar SÅ att man ska hitta ett botemedel som
en gång för alla utrotar denna onödigt vidriga och
skrämmande sjukdom.
Dom flesta av oss känner eller vet säkert nån som
har eller haft den,och det är omöjligt att blunda för
dess konsekvenser.
Jag har själv ett antal som jag vet kämpat mot detta
helvetiska,jag står dessutom nu bredvid någon nära
som i år fått diagnosen och som är i behandlingsstadiet.
Vad gör man?
Vad säjer man?
Vad säjer man?
Svaret är en enkel piss i Mississippi:
man kan inte göra mer än finnas där.
Lyssna,försöka förstå,stötta,hjälpa i den mån
man kan och tillåts,samt att ALDRIG,ALDRIG
någonsin låta hoppet svikta en endaste millimeter.
Men det är svårt,det är så inihelvete jävla svårt
att stå vid sidan av och inte kunna göra nåt som
konkret får skitsjukdomen att utplånas,gå upp
i rök och försvinna.
Maktlösheten river i hela kroppen och själen skakar
som ett löv i höstvinden av både rädsla och skräck.
Jag är inte uttalat troende,inte i den bemärkelsen att
jag går i kyrkan eller tror på nån orakad farbror i lång
kaftan som sitter bland molnen och dinglar med benen.
Jag tror dock på "nån" slags starkare kraft än min egen
när den som nu är obefintlig till och från.
Jag MÅSTE tro på att det går åt rätt håll,jag MÅSTE
vara fokuserad och positiv i mina tankar och hålla
huvudet kallt.
Men jag känner mej så liten och hjälplös,klumpen i
magen gör ont.
Och om min klump gör ont,hur smärtar då inte den
drabbades,hur liten,rädd och extremt tröttsamt och
smärtande är det inte för h*n???
Det kan jag ju aldrig förstå till fullo,men jag kan tänka
Det kan jag ju aldrig förstå till fullo,men jag kan tänka
mej känslan till en viss del,och när jag gör det blir allt
svart runtomkring mej.
Nu ber jag igen till MIN "makt",jag ber och skriker det
högsta jag kan inombords:
LÅT DET GÅ BRA,LÅT ALLT ORDNA SEJ SÅ VI SLIPPER
DET HÄR,OCH FRÄMST AV ALLT:LÅT DENNA PERSON
FÅ LEVA SITT LIV UTAN CANCER OCH MEDFÖLJANDE
JÄVLIGHETER I FORM AV BEHANDLINGAR OCH ELÄNDE!
Jag tror på mirakel och kommer ALDRIG sluta hoppas,
det finns lyckliga slut och det SKA bli ett sånt!
Tack för ordet & ha en skön lördag,och snälla ni,
låt inte denna dag svischa förbi utan att ni talar
om för nära och kära vad dom betyder för er.
Glöm INTE att visa uppskattning,för egen del OCH
för andras.
Gårdagen är historia,morgondagen ett mysterium,
men dagen IDAG är en GÅVA!
Kram ♥
Kommentarer
Trackback
