Herr Pes & jag
Jag har ju haft den oförmånliga oturen
att känna den jäveln i drygt 40 år nu.
Man hade ju lixom hoppats att det skulle
bli enklare och mindre smärtsamt med
åren,men näerå,han kämpar oförtutet på
hela jävla tiden med dunkande,kliande
blåsor stora som dasslock ibland.
Just den här gången vill jag inget hellre
än att ta filékniven och karva bort fanskapet.
I värsta fall får man väl gå med bandagerat
fejs på helgens bröllop tänker jag!
Antar att det skulle se konstigare ut om jag
helt plötsligt börjar använda burka.
Fast när jag tänker efter,fan så jävla smidigt
egentligen,då behöver man ju typ aldrig bry
sej om att "han" kommer olägligt what so ever!
Man skulle kunna ha som en slags "rånarburka",
små gluggar enbart för ögon och en smal springa
för munnen bara.
Eller så skyller jag på och säjer att jag helt plötsligt
fått soleksem och absolut inte varken vill eller kan
exponeras för solen.
(det ska visst bli vackert väder i helgen tursamt nog)
Jävla aber är det iaf.
En annan gång ska jag berätta om när jag delade
med mej av Herr Pes,tyvärr kan man ju inte skicka
vidare och för all framtid slippa helveteskarln.
Jag brukar säja,att näst efter sin själ,så är det bland
det mest intima man kan ge en annan människa.
OCH även det mest fruktansvärda,som i det här fallet.
Joråsatte,man vet ju att det finns en del som kallas
KIND iaf,med tanke på att den dunkar,kliar och gör
ont precis HELA tiden!
Stackars lilla mej!!!
Morgonstund med Herr Pes vid mun!
(foto: Majso kl:04.52)
(foto: Majso kl:04.52)
Kommentarer
Trackback
