Majsomittilivet

När solen skiner och fast
fåglarna inte riktigt hunnit
sjunga upp,kan man få för
sej att gå på promenad.

Det går förbi en massa
tokigt folk,både med
hundar och stavar,och då
känns det lite granna som
att det vore väl lite skönt
att få lite frisk luft och
passa på lixom.

Så kan man (läs:jag) tänka
flera gånger,flera timmar,
men sen blir det iallafall
inte ett skit med det.

Benen vill inte.
Dom har fan ingen lust-
egentligen,och då är det
ju bra jävla dumt tycker
jag,att utsätta sej för såna
tokigheter.

Hur kul kan det bli på en
skala,när man kommit en
sisådär 100 meter från
huset och benen bara total-
vägrar att gå längre!?

Inte fan har jag lust att
åla mej hem utmed
trottoaren precis.

Så vid närmare eftertanke
känns det jävligt onödigt
att riva fram kängorna!

(SK)ÅL!